Jag var en smal kille när jag växte upp och brukade traditionsenligt på lördagarna stå bakom disken av Z-Grillen och peka på en godissort genom att säga ”Två såna! Och en sån! Och en sådan också!” till expediten. Expediten hade alla sina lösgodissorter i olika glasburkar, och som pojkspoling var det en ren ynnest att få peka på de olika burkarna och säga vad exakt man ville ha i sin lördagsgottepåse. Mellan varven var man tvungen att fråga: ”Vad kostar det nu?” för att pengarna skulle räcka till. 10 kronors veckopeng hade jag att spendera och 20öres-godisar var favoriterna eftersom det oftast räckte till en Coca Cola också.

Jag var en smal kille och egentligen inte så sportintresserad, men i ett grupptryck i klassen och ett kompisgäng med stort handbollsintresse halkade jag in i just den sporten. Jag hade väl inte direkt en handbollsgen, men hängde med i svängen fram till sjätte klass. Också tränaren såg mitt ointresse till sporten varvid följden blev att jag mest satt på bänken och såg på när de andra spelade match.

Jag var en smal kille som egentligen inte ville spela handboll. Jag kunde äta vad jag ville, när jag ville utan att gå upp ett gram i vikt. När jag började högstadiet, och äntligen lagt handbollsspelandet bakom mig, tog styrketräningslokalerna vid. Alla killarna i klassen skulle skaffa sig stora biceps och bröstmuskler. Allt handlade om just biceps och bröstmuskler. Vi samlades på ett gym som hette Spartacus Gym flera gånger i veckan. Bänkpress och bicepscurls varvades om vartannat och avslutades alltid med en pizza efter träningen på ett pizzahak som låg precis bakom gymet. Vi visste ingenting om kaloriintag. Vi visste inget om muskeluppbyggnation. Nu, 20 år senare, inser jag väl någonstans att allt vi gjorde var helt meningslöst, och var istället ett sätt att umgås oss pojkar emellan i tron om att vi var män.

Jag var en smal kille fram till 1999. Då hände något. Jag ökade i vikt så fort att förnekelsen inte ens hängde med. Jag var smal i hjärnan, men spegeln påvisade något annat. Att ha varit smal i 22 år och sedan plötsligt två år senare, som 24-åring, väga över 110 kilo på sina 176 centimeter var inte kul. Smög sig kilona på? Levde jag i förnekelse? Vad hände med alla mina 30-32-jeans som nu var utbytta till 38-32-jeans. Jag var nu bredare runt midjan än mina ben var långa. Vad hände?

Jag var smal i hjärnan, men tjock på riktigt.
Mitt klädintresse dog lika fort som kilona ökade. Något jag älskat att göra hela min uppväxt hade nu blivit en ren plåga. Att gå i klädaffärer. Jag avskydde mig själv till och med så hårt att jag levde under devisen: ”Vem bryr sig!” och fortsatte att misshandla min kropp genom att äta godis, snabbmat, halvfabrikat och ett sötsug som pågick under dygnets alla timmar. När jag nu handlade lösgodis så gjorde jag inte det genom att peka på en glasburk och någon annan lade ner godiset i en liten påse åt mig, utan nu kunde jag själv gå runt och plocka godis i en överdimensionerad påse och välja bland löpmeter av lösgodis.

2005 gick jag in i väggen av tjockissorg. Jag mådde oerhört dåligt av min övervikt.
Jag minns exakt vad som fick mig att ta tag i min vikt. Det var när jag mötte en gammal barndomskompis från handbollstiden som direkt efter att ha hälsat på mig sade: ”Vad fet du är! Bor du granne med en Mc Donald´s eller?” Utåt sett skrattade jag åt hans skämt, men sårades påtagligt inåt sett. Jag mådde skit. Det var startskottet till att på endast ett halvår banta bort 32 kilo.

Jag var en smal kille igen. Självkänslan ökade i samma rasande takt som kilona rann av mig. När jag nått min målvikt på 78 kilo, kändes det som en seger. Jag var i mål. Att komma i mål har en stor nackdel. De nya rutinerna med löpning eftertänksam kost och nyttigt leverne avbröts lika fort som målvikten nåtts. Jag var ju i mål. Det betydde väl att jag nu kunde äta vad jag ville, va? Ett år senare låg vågen på över 100 kilo igen. Då var det dags att återigen införa de nygamla rutinerna med löpning, träning och kalorisnål mat.

Exakt så har mitt liv sett ut de senaste 8 åren. Jag har viktpendlat mellan 78 kilo och 105 kilo. Jag har två garderober. En smalgarderob och en tjockisgarderob. Jag har väldigt lätt för att gå ner i vikt (om jag bestämmer mig till 100%). Men jag har också lika lätt för att gå upp i vikt fort. Vad jag däremot inte klarar av, är att stanna kvar på en och samma vikt. Det har jag insett efter 8 års jojo-bantande. Varje gång jag närmar mig 80 kilo så andas jag ut och tänker att jag aldrig mer vill vara tjock. Men det är något jag aldrig kan hålla. Jag slutar träna. Jag börjar äta onyttigt, och vips så väger man 100 kilo igen.

Min läkare har sagt till mig i flera år att sluta upp med mina viktförändringar då detta skadar och påfrestar min kropp negativt. Men vad skall jag göra? Jag kan pendla 20-25 kilo på bara 365 dagar och det är många kilon. Någonstans förstår jag att detta inte alls är hälsosamt. Jag förstår att jag misshandlar mig själv själsligt och kroppsligt genom att viktpendla på så kort tid.

Jag inser tre saker:
* Jag kan banta
* Jag kan gå upp i vikt
* Jag kan inte stanna på en och samma vikt

Vid skrivande stund väger jag 95 kilo och jag är inne i en bantarfas (igen). Målet (igen) nu är någonstans mellan 80-82 kilo. Jag vet att jag kommer dit innan jultomten kommer. Men vad jag inte kan lova är att bibehålla vikten till vi skall dansa runt midsommarstången nästa år.

Jag behöver ingen bantarcoach, jag behöver en vikthållarcoach.

//Kristian Kotteby