Jag är så van att ta hand om alla andra att jag glömt bort mig själv. En god vän sa häromdagen att det nu var min tur att bli ompysslad, en helt ovan sits för mig. Kryper i kroppen när jag ska prata av mig och öppna mig, berätta om mina känslor och visa mina svaga sidor. Som många säger är en styrka att visa men för mig är oerhört jobbigt och känslopåfrestande.

Är dags att jag vågar ta hand om mig själv och låta andra ta hand om mig. Våga säga nej och våga säga ja när det är saker jag verkligen inte vill göra eller verkligen vill göra. Jag är en tjej som är livrädd att såra andra och vetskapen om att andra går och är arga/sura/irriterade på mig gör att jag mår dåligt. Men jag ska inte göra våld på mig själv längre utan våga sätta mig själv i första rummet.

 

Nu när jag mått dåligt har jag sett vilka som verkligen bryr sig om mig och som sätter av tid och verkligen lyssnar på mig. De frågar "Hur är det egentligen?", "Hur känner du i detta?" osv. Det betyder så mycket för en tjej som jag, som inte ber om hjälp. Jag är en människa som är i stort behov av att prata och älta, men tar inte alltid tag i det på egen hand när det handlar om mina djupaste känslor och tankar.

 

Saknar Emma som var glad, social och rolig. Hon kommer nog krypandes tillbaka allt med att jag börjar må bättre. Tror ni inte det? Även om foten dragit ner mer så känns det ändå som om jag är på uppgång.