Mitt Liv slogs undan på några få sekunder. Helt plötsligt var inget självklart längre.

Jag insåg att det var allvarligt läget akut. AutoPiloten på kopplad nu handlar vi efter ryggrads manualen.

Jag den självsäkre den karetsmatiske medelåldersmannen som fick vad jag ville och lyckades med det mesta.

Trodde jag just då i alla fall till jag fick en smäll över både Huvud och hjärta både mitt och min familjs liv stod och balanserade på en skör tråd.

Hej Mitt namn är Anders Pettersson jag är en helt vanlig medelåldersman som levt i förnekelse till min egen hälsa.

Jag har fått förmånen att bli gästbloggare på Viktkamp vilket är en stor ära då jag älskar KÄMPAR.

Jag kom i kontakt med Emma och Viktkamp en natt när jag satt och letade min egen identitet och självkänsla som några månader tidigare raderats totalt.

Mitt liv ska jag inte dra här då hinner ni tröttna läsa men en kort historia ska ni få höra.

Ni ska också få läsa varför jag alltid kommer imponeras av kämpar som Emma !

Som sagt jag är medelålders man som hade slutat min hyfsat framgångsrika tränarkarriär i Fotboll.

Jag hade ett liv där jag offrade allt för fotbollen två förhållande och en insikt om att jag tyvärr inte kommer kunna leva på Fotbollen. Mitt liv var rätt lätt men misshandlade min kropp med skit mat och Alkohol. Jag träffade Eva min sambo, Vi fick barn köpte hus och livet rulla på.

Då kom vi till början.

Mitt Liv slogs undan på några få sekunder. Helt plötsligt var inget självklart längre.

Jag insåg att det var allvarligt läget akut. AutoPiloten på kopplad nu handlar vi efter ryggrads manualen.

Jag den självsäkre den karetsmatiske medelåldersmannen som fick vad jag ville och lyckades med det mesta.

Trodde jag just då i alla fall till jag fick en smäll över både Huvud och hjärta både mitt och min familjs liv stod och balanserade på en skör tråd.

Vi väntade vårat andra barn då min sambo ringer och säger att hon är i en ambulans.

Det var några timmar i mitt liv då jag inser att det självklara inte är självklart längre.

Det dom flesta tror är givet är inte givet. Jag viste inte om min sambo överlevt operationen min nyfödde son låg i Respirator.

Jag var Rädd jag var sårbar skulle jag nu sitta själv med ett eller två barn eller ? eller ?

Dagarna gick och varje dag var en kamp det ända som var viktigt var att få livet.

Min sambo blev snart bättre men sonen hoppa mellan bar och jätte dålig.

Själv blev jag sjuk på cupen. En sjukdom som kom att ändra hela mitt liv jag hade sett ohälsans baksida gå ner i vikt och kanske överlev eller Fortsätt vara en tickande ohälsobomb.

Det var här någonstans som jag kom ikontakt med Viktkamp och Emmas kamp.

Jag insåg att livet kan se olika ut och att hennes glöd och sårbarhet även fick mig att inse att dela med sig av sin sårbarhet kan bli en inspiration för många. Nu tog det dock över ett år innan jag själv vågade blogga.

Emmas inre styrka imponerade på mig och samtidigt inse att alt kan man faktiskt inte påverka.

Den kampen hon gör och den jag gör är lika men ändå olika.

Jag tog kontakt med Emma och vi chattade länge och ofta i början.

Så Emma har jag inte sagt det förut så skriver jag det nu stort Tack.

 

Jag hade turen och vann en plats På Svenska Hälso Campen.

Det blev en vändning för mig men en kamp mot klockan. Jag var fortfarande för sjuk och måste klara läkarkontrollen för att få deltaga. Jag mycket om det här kan ni läsa om på min sida www.gamlakvarn.se

Eller på mina facebook sidor https://www.facebook.com/anders.pettersson.3194 eller https://www.facebook.com/GamlaKvarnHalsa

Jag fick lära mig mycket och slutet av April året efteråt så blev jag friskskriven.

Då jag läser Emmas blogg och får mycket beröm på facebook o personer runt om kring mig att jag inspirerar så bestämmer jag mig för att ta ett steg vidare.

I dag driver jag ett företag i Hälso svängen har blivit utbildad Träningsinstruktör och Kostrådgivare på Pauluns Näringcenter. Ibland får jag också åka ut och föreläsa vilket är det roligaste jag vet.

Vad är det då som driver mig Emma med flera som gjort liknade resor ?

Emma och Viktkamp inspirerar mig och flera intressanta bloggare och personer ute i vardagen.

Dom driver mig att fortsätta kämpa mot mina träningsmål och glädjen att få inspirera andra.

Emma skriver typ så här: jag gör det för min egen skull vill någon läsa så är det ju bra

Dom orden tänker jag mycket på när en del spyr gala på att dom tycker jag är en viktig petter och farbror perfekt.

Ta rygg på personer som ger er positiv energi !

Jag inser att om jag läser bloggar som Emmas och umgås med Personer som ger mig energi så mår jag bra. Mitt mål är att försöka se det positiva jag lyckas inte alltid men det är lättare om jag umgås med positiva.

Läs det du mår bra av strunta i dom personer som ger dig negativ energi och fortsätt att tro på dig själv Inspirera andra. Det mår både du och dom bra av !

Att vara Stark kan vara olika saker En inre styrka syns inte men är lika viktig som en yttre

Att våga vara sårbar är en enorm Styrka.

Hoppas ni fått lite styrka av denna text för kan jag så kan ni oavsett mål.

Stort tack för jag fick låna eran tid

Med vänlig hälsning

Den glade Närkingen

Anders Pettersson

Jag var en smal kille när jag växte upp och brukade traditionsenligt på lördagarna stå bakom disken av Z-Grillen och peka på en godissort genom att säga ”Två såna! Och en sån! Och en sådan också!” till expediten. Expediten hade alla sina lösgodissorter i olika glasburkar, och som pojkspoling var det en ren ynnest att få peka på de olika burkarna och säga vad exakt man ville ha i sin lördagsgottepåse. Mellan varven var man tvungen att fråga: ”Vad kostar det nu?” för att pengarna skulle räcka till. 10 kronors veckopeng hade jag att spendera och 20öres-godisar var favoriterna eftersom det oftast räckte till en Coca Cola också.

Jag var en smal kille och egentligen inte så sportintresserad, men i ett grupptryck i klassen och ett kompisgäng med stort handbollsintresse halkade jag in i just den sporten. Jag hade väl inte direkt en handbollsgen, men hängde med i svängen fram till sjätte klass. Också tränaren såg mitt ointresse till sporten varvid följden blev att jag mest satt på bänken och såg på när de andra spelade match.

Jag var en smal kille som egentligen inte ville spela handboll. Jag kunde äta vad jag ville, när jag ville utan att gå upp ett gram i vikt. När jag började högstadiet, och äntligen lagt handbollsspelandet bakom mig, tog styrketräningslokalerna vid. Alla killarna i klassen skulle skaffa sig stora biceps och bröstmuskler. Allt handlade om just biceps och bröstmuskler. Vi samlades på ett gym som hette Spartacus Gym flera gånger i veckan. Bänkpress och bicepscurls varvades om vartannat och avslutades alltid med en pizza efter träningen på ett pizzahak som låg precis bakom gymet. Vi visste ingenting om kaloriintag. Vi visste inget om muskeluppbyggnation. Nu, 20 år senare, inser jag väl någonstans att allt vi gjorde var helt meningslöst, och var istället ett sätt att umgås oss pojkar emellan i tron om att vi var män.

Jag var en smal kille fram till 1999. Då hände något. Jag ökade i vikt så fort att förnekelsen inte ens hängde med. Jag var smal i hjärnan, men spegeln påvisade något annat. Att ha varit smal i 22 år och sedan plötsligt två år senare, som 24-åring, väga över 110 kilo på sina 176 centimeter var inte kul. Smög sig kilona på? Levde jag i förnekelse? Vad hände med alla mina 30-32-jeans som nu var utbytta till 38-32-jeans. Jag var nu bredare runt midjan än mina ben var långa. Vad hände?

Jag var smal i hjärnan, men tjock på riktigt.
Mitt klädintresse dog lika fort som kilona ökade. Något jag älskat att göra hela min uppväxt hade nu blivit en ren plåga. Att gå i klädaffärer. Jag avskydde mig själv till och med så hårt att jag levde under devisen: ”Vem bryr sig!” och fortsatte att misshandla min kropp genom att äta godis, snabbmat, halvfabrikat och ett sötsug som pågick under dygnets alla timmar. När jag nu handlade lösgodis så gjorde jag inte det genom att peka på en glasburk och någon annan lade ner godiset i en liten påse åt mig, utan nu kunde jag själv gå runt och plocka godis i en överdimensionerad påse och välja bland löpmeter av lösgodis.

2005 gick jag in i väggen av tjockissorg. Jag mådde oerhört dåligt av min övervikt.
Jag minns exakt vad som fick mig att ta tag i min vikt. Det var när jag mötte en gammal barndomskompis från handbollstiden som direkt efter att ha hälsat på mig sade: ”Vad fet du är! Bor du granne med en Mc Donald´s eller?” Utåt sett skrattade jag åt hans skämt, men sårades påtagligt inåt sett. Jag mådde skit. Det var startskottet till att på endast ett halvår banta bort 32 kilo.

Jag var en smal kille igen. Självkänslan ökade i samma rasande takt som kilona rann av mig. När jag nått min målvikt på 78 kilo, kändes det som en seger. Jag var i mål. Att komma i mål har en stor nackdel. De nya rutinerna med löpning eftertänksam kost och nyttigt leverne avbröts lika fort som målvikten nåtts. Jag var ju i mål. Det betydde väl att jag nu kunde äta vad jag ville, va? Ett år senare låg vågen på över 100 kilo igen. Då var det dags att återigen införa de nygamla rutinerna med löpning, träning och kalorisnål mat.

Exakt så har mitt liv sett ut de senaste 8 åren. Jag har viktpendlat mellan 78 kilo och 105 kilo. Jag har två garderober. En smalgarderob och en tjockisgarderob. Jag har väldigt lätt för att gå ner i vikt (om jag bestämmer mig till 100%). Men jag har också lika lätt för att gå upp i vikt fort. Vad jag däremot inte klarar av, är att stanna kvar på en och samma vikt. Det har jag insett efter 8 års jojo-bantande. Varje gång jag närmar mig 80 kilo så andas jag ut och tänker att jag aldrig mer vill vara tjock. Men det är något jag aldrig kan hålla. Jag slutar träna. Jag börjar äta onyttigt, och vips så väger man 100 kilo igen.

Min läkare har sagt till mig i flera år att sluta upp med mina viktförändringar då detta skadar och påfrestar min kropp negativt. Men vad skall jag göra? Jag kan pendla 20-25 kilo på bara 365 dagar och det är många kilon. Någonstans förstår jag att detta inte alls är hälsosamt. Jag förstår att jag misshandlar mig själv själsligt och kroppsligt genom att viktpendla på så kort tid.

Jag inser tre saker:
* Jag kan banta
* Jag kan gå upp i vikt
* Jag kan inte stanna på en och samma vikt

Vid skrivande stund väger jag 95 kilo och jag är inne i en bantarfas (igen). Målet (igen) nu är någonstans mellan 80-82 kilo. Jag vet att jag kommer dit innan jultomten kommer. Men vad jag inte kan lova är att bibehålla vikten till vi skall dansa runt midsommarstången nästa år.

Jag behöver ingen bantarcoach, jag behöver en vikthållarcoach.

//Kristian Kotteby

En kväll, för några månader sen, blev jag tillfrågad om jag ville skriva ett gästinlägg i denna blogg och utan att tveka tackade jag ja. Det tog cirka två minuter och sen insåg jag vad jag precis hade tackat ja till, ungefär i samma stund kom skrivkrampen. Efter några (en stark underdrift) timmars tänkande och x antal djupa andetag senare säger jag tack till Emma för förtroendet och här kommer resultatet.

 

I 12 år har jag jobbat med människor som lever på Sveriges bakgård. De som ”lever på mina skattepengar”. De som är delar av anledningen till att vi tar taxi hem från krogen en fredagsnatt istället för att gå tre kvarter. De som inte blivit sedda, lyssnade på eller bekräftade som barn. De som har tagit droger sen du och jag gick i första klass. De som, i stort sett, alla har en åsikt om och framför allt en åsikt i hur de tas om hand efter de har begått ett brott. Åsikter som kommer från människor som aldrig har varit berövade sin frihet. Åsikter som kommer från människor som har haft bättre förutsättningar från första början. Jag jobbar som kriminalvårdare på ett av Malmös fängelser.

Alla som lever i Sverige idag, eller i alla fall de i åldrarna 15-90, har åsikter om hur Sverige ska ta hand om kriminella. Lås in dem på vatten och bröd, lås in dom och släng nyckeln, de får bättre mat än de som går i skolan, de ska få samma behandling som våra gamla och så kan våra gamla få duscha varje dag, äta tre mål mat om dagen och komma ut en timme varje dag. Detta är bara några kommentarer som jag har fått höra genom åren. Jag säger så här, vänd på det och ta det till sig själv. Om det handlar om din pappa, bror, kusin, mamma, faster eller partner hur skulle du vilja att de blev behandlade? Förmodligen vill du inte att vi kastar nyckeln, eller att de inte får någon mat.

 

Nu handlar det förvisso om kriminella och jag är inte heller för snällare straff, men det som händer med en person som är inlåst räcker ganska långt. Att vara berövad sin frihet gör mer med en människa än vad någon som inte varit där kan ana.

 

Man kan inte jämföra Kriminalvården med Äldreomsorgen. Äldreomsorgen är urusel, men tro mig ni vill inte att era gamla ska vara inlåsta, att sitta i fängelse är inte det minsta glamouröst. Det är klart att det är bättre att sitta i fängelse i Sverige än i t ex Portugal, men det beror ju på att länderna har olika förutsättningar från första början. Många gånger har jag inte orkat ta diskussionerna, men nu har jag börjat tröttna på alla floskler och saker sagda i okunskap och vill få folk att tänka till innan de pratar, i vad det än gäller. Vi har tillgång till internet och datorer och kan med lätthet hitta information och instruktioner till hur man tillverkar en bomb. Med tanke på det, så tycker jag att det är var och ens skyldighet att tänka och ta reda på viss fakta innan man pratar i saker som man inte vet något om. Självklart ska man ha en åsikt, för diskussioner är viktiga. Det är i sådana man kan komma fram till förändringar till det bättre.

 

Jag får ofta frågan hur jag kan jobba med alla slags kriminella utan bli förbannad och vilja straffa dem på nytt och för mig så handlar det alltid om att behandla människor med respekt oavsett var i samhället man befinner sig. De har dessutom blivit dömda av Tingsrätt eller Hovrätt, så jag behöver inte döma dem på nytt. Sen är det som så att så länge ingen beter sig illa gentemot mig så har jag ingen anledning att bete mig illa mot någon dem. Som du själv vill bli behandlad behandlar du andra, är det jag lever efter och det gäller oavsett om jag befinner mig innanför stängslet eller utanför. Det kallas social kompetens och sunt förnuft. Ibland upplever jag att klienterna har mer av den varan än de som anser sig vara goda samhällsmedborgare. Om inget annat så kan jag, när jag läser om klientens bakgrund, förstå varför han inte har 100%-ig social kompetens.

Det intressanta är att mitt lilla ”motto” är ett citat från Bibeln, ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt. 7:12, Bibel 2000). Min upplevelse är att det finns en liten klick som hävdar att de är djupt troende, men som ”gömmer sig” bakom Gud. Det är okej att bete sig tanklöst och handla med stundens ingivelse, även om man sårar människor längs vägen. Gud är en förlåtande Gud och finns ju där även för de man har sårat. I min värld borde det vara enklare att vara reko och ärlig om man är troende. Du har ”hittat hem”, funnit ett inre lugn och med det i bagaget så borde det vara lätt att leva efter

 

Matt. 7:12.

 

Det jag vill ha sagt är att oavsett vilken tro man har så har vi en skyldighet att visa varandra respekt, för vem är jag att spela Gud och sätta mig till doms över andra?

 

Låt egot stå åt sidan och tänk med hjärnan och hjärtat. Som du själv vill bli behandlad behandlar du andra fungerar i alla lägen. Det är tillåtet att snubbla, för vi är bara människor och av erfarenheter blir man vis!

 

När ett barn föds är det tomt. Föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och andra människor och händelser i livet fyller barnet med olika saker som är nödvändiga för att kunna leva ett normalt liv, men det finns ju några som inte har haft den förmånen att få ha ärliga, kärleksfulla och visa människor omkring sig. Vissa klarar sig i alla fall, andra blir invånare på Sveriges ”bakgård” och så småningom kommer de och ”besöker” min arbetsplats. Dessa personer klandrar jag inte. De har inte kunskapen, men om du är en kompetent person med bra förutsättningar, då finns det inga ursäkter.

 

/Maria

Visst har du om och om igen tänkt att du inte kan? Du har ifrågasatt dina drömmar och
önskningar? För vem är egentligen du, att tro du kan mer än alla andra? Jag skulle vilja…eller
när jag blir gammal...när jag får råd...mera tid… då ska jag!

Vi lever i en tro att vi har all tid i världen, när tid egentligen är det dyrbaraste vi har. Vi vågar
inte, tycker inte vi är bra nog, eller så inbillar vi oss att vi inte har förmågan och redskapen
att ta oss dit vi vill. Vi hittar tusentals ursäkter till att slippa kliva ur vår trygghetszon när det
egentligen är just det vi ska göra för att växa som människor!

En kär vän sa ofta: Det ska jag göra när jag blir pensionär. När hon talade om sina drömmar,
kunde inte en enda sommaräng full med de vackraste blommor mäta sig med hennes lyster.
Varför vänta, frågade jag? Hon brukade då skruva lite på sig och hade ingen riktigt bra
förklaring, mer än tusentals ursäkter att skjuta upp sina önskningar. Så föll det sig, i flera år.

Jag funderade ofta på varför man gör så mot sig själv? För det finns inget som gör så ont, som
när det vi innerligt drömde om, försvinner ur sikte.

Idag har hon varit pensionär i över 2 år. Hon gör inget av det hon önskade, för livet slog
tragiskt om. Blomsterängen vissnade och kraften att få liv i den igen, försvann.

Så min fråga till Dig lyder: Vågar du vänta på att ta tag i livet? På att rätt tillfälle (som
egentligen aldrig blir rätt tillfälle) ska dyka upp? Eller vågar du istället möta din rädsla, din
bekvämlighet och ditt liv, innan tiden är ute?

För tänk, om du lyckas med dina innersta drömmar?

 

 

 

Här sitter jag nu , inte alls bitter, utan bara lite nedkyld av det fantastiska snövädret som dragit in över Sverige, och inte ett dugg avundsjuk på min älskade vän med man som är utomlands.

Jag kommer ihåg första gången jag träffade Emma. Det var på gymnasiet första veckan. Jag
satt i entren med en annan tjej och så kom Emma med en annan kompis och satte sig bredvid
oss. Kommer ihåg att vi tittade på våra namnbrickor och försökte komma ihåg vad vi hette. Vi
började umgås i skolan vi 5 tjejer. Men en av tjejerna kom inte riktigt överens med Emma lite
och därför blev hon väl lite utanför. Men hon som inte kom överens med Emma kom väl snart
lite utanför våran grupp i alla fall från min sida eftersom jag aldrig riktigt känt att jag hörde
ihop med henne. Sen hatar jag när man fryser ut någon bara sådär…

I början får jag erkänna att det inte alltid var så lätt att umgås med Emma, vi var så pass
lika att vi kunde ryka ihop väldigt lätt. Båda var envisa. Minns inte vilket år det var men en
sommarkväll så rök vi ihop rätt rejält jag, Emma och en kompis till. Vi drog hem mitt i natten
från att vi skulle sova över hos Emma. Den dagen bröt vi upp som vänner. Jag kände att jag
inte ville vara hennes vän pga lite olika saker, tänker inte nämna det här.

Det gick väl nån månad eller så utan att vi riktigt hörde av varandra… Men vi började så
småningom att mejla lite till varandra och prata ut verkligen och vi var beredda båda två att
försöka ändra på oss till de bättre.

Jag kan säga att även om den kvällen var hemsk och allt som hände så var det ändå någonting
bra utav det! Det gjorde oss starkare som vänner och vi kom varandra ännu närmare! Även
om vi ibland kan ryka ihop och skulle säkert ta dö på varandra om vi umgicks varje dag. Men
jag skulle aldrig klara mig utan min Emma! Hon finns där för mig när jag behöver henne!
Hon förstår och stöttar mig alltid! Vet inte hur mitt liv hade varit utan henne! Men skulle
aldrig kunna tänka mig ett liv utan henne och Markus såklart. Han har också kommit in i
mitt liv och finns där för mig. Även om vi inte pratar så ofta så vet jag att vi finns där för
varandra. Jag undrar bara hur han orkar stå ut med mig och Emma när vi håller på och med
våra galenskaper och allt skratt! Hehe

Hennes mamma måste jag skriva om också! Hon är en underbar person även om jag tyckte
att hon verkade väldigt konstig första gången jag träffade henne! Hon hälsade knappt på mig
och pratade ingenting med mig. Men hon är en sån underbar person att hon är som en extra
mamma för mig. Jag kan prata med henne om det mesta och hon bryr sig om mig precis som
att jag vore hennes dotter!

Vill bara tacka för att jag fått lära känna dig och att det är en ära att få ha dig som en vän!
Jag hoppas vi kommer få vara vänner livet ut och att en dag i framtiden kanske även få bo
närmare varandra igen! <3 Vi har känt varandra i 12 år och fler ska det bli! Tack för att
du finns där och jag älskar dig av hela mitt hjärta! Du är en stark person och jag vet att du
kommer klara allt du vill uppnå! Och en vacker dag kommer jag få ett litet syskonbarn som
jag kan få skämma bort!

Älskar dig så min underbara syster!

//Din älskade syster för alltid Katta

 

Hedersuppdrag !

 

Jag har fått den stora äran att gästblogga här hos Emma. När hon frågade mig, blev jag himlans stolt och glad. För Emma har ju en ”riktig” blogg. En blogg som många läser, kommenterar och en blogg som har en sådan stark röd tråd att det går liksom inte annat att älska den. Och att avundas och glädjas med Emma.

 

Jag har följt Emma på hennes blogg ganska länge nu. Jag, är Lôtten. En 40 årig tjej i sina bästa år. Jag har också en blogg, men i helt annan dimension är Emmas. Men precis som Emma är bloggen viktig för mig också.

 

Men tillbaka till hur jag hamnade hos Emma. När jag började läsa massa olika bloggar så hittade jag av en slump in hos henne. Jag fastnade direkt för Emmas sätt att skriva och att ge av sig själv. Att hon alltid ger av sig själv men likaså får tillbaka av sina läsare. Det var en av sakerna som jag fastnade så hårt för. Och att få tips och idéer för träning och livsstil, det var så välkommet hos mig. Jag kämpar också för att få till träning och mat på ett bra kombinerat sätt. Dock kommer jag till korta om jag jämför mig med Emma på den punkten =) Men vi gör ju alla vad vi kan eller hur ?

 

Men av alla dessa goda härliga saker som jag får genom Emma och hennes kamp, känner jag ändå ett starkt missnöje! Ett återkommande problem som jag inte kan få rättat till hur jag än försöker verkar det som. Att få till en träff ! Det är konstigt, Sverige är inte såååå stort och ändå går det inte riktigt som man vill. Vi har verkligen försökt att få till det, och hur fränt vore inte det ? Men jag är mycket upptagen med familjen och har ibland svårt att ge mig iväg och Emma har såklart sitt. Men skam den som ger sig ! Det kommer ju snart en sommar !!

 

Det är en häftig känsla ! Att man genom att läsa hos varandra, att följa varandra genom varandras träning på Funbeat, att finnas på varandras Facebook-sida, känna det som om man verkligen känner varandra. Inte bara som ett ansikte utan att känna att personen faktiskt finns där. Att om man får till en träff, verkligen skulle ha massa roligt att göra och prata om.

 

Men så länge – tills det löser sig , så finns Emma alltid där. Där nere, och jag finns här, mittemellan. Och så kommer det fortsätta vara ! Det kan ju inget ändra på. Vi har ju all tid i världen eller hur ?

 

Och om ni vill ”hälsa på ” hos mig – Välkommen till www.lottensplace.blogg.se