Det är att kliva av pendelbussen en hållplats tidigare, det gör jag med jämna mellanrum för att få in mer vardagsmotion och får på sätt in 15 min längre promenad hem =) 

Hur gör ni för att få in mer vardagsmotion? 

Över ett år sedan jag skrev senast. Tröttnade på bloggen och visste inte hur jag ville fortsätta. I somras skrev jag på min fb sida och undrade vad ni ville läsa om i bloggen framöver? Ställer samma fråga till er här inne? Om någong fortfarande hittar hit? Här kanske är helt dött.. vem vet. Men är sugen på att skriva igen. Får se vad det blir för blogg =) 
Jag har en stor önskan att inte få frågor om barn här i bloggen, som jag skrev i mitt fb-inlägg i somras så kommer ni märka den dagen det förändras. Jag hoppas ni vill respektera detta ♥

 

Har haft ett bra tag där jag inte haft någon träningslust alls men den smyger sig sakta på igen och jag är sugen på att styrketräna och köra spinning. I januari så ska vi få ett gym i närheten av där vi bor, då ska jag skaffa kort där. 

Men jag fokuserar på bra mat för tillfället och jag märker skillnad på kroppen. 

Sedan jag var på campet för 2 år sedan så har jag i princip slutat väga mig, försöker gå på känsla och mäta/väga mig då och då bara för att få ett litet kvitto. Känns så skönt att inte vara vågberoende men jag vågar ändå inte ha vågen framme för jag vet att jag då kommer falla tillbaka till de dåliga vanorna i att väga mig 2-4 ggr om dagen. Det är inte sunt =)

 

Fick önskemål om att dela med mig av recept så det kommer de att bli framöver men kom med övriga önskemål.

 

Kram till er alla som fortfarande vill följa mig ♥

För ett år sedan satt jag gråtande på ett tåg på väg från mitt första camp med KBK. Så mycket som hänt det senaste året med min själ och mitt sinne, viktmässigt har det inte hänt så mycket men jag har jobbat massor med min själ. 

 

Drabbas inte lika ofta av ångestattacker och jag känner mig glad på riktigt. Efter campet vågade jag ta tag i vissa saker och har insett saker som jag inte trodde jag skulle våga nudda vid. Jag har sagt upp mitt gymkort som bara gav mig ångest, jag har skaffat vattengympa kort även om jag inte vågat gå dit så mycket som jag hoppats. 

Jag känner mig faktiskt stark själsligt på ett sätt som jag inte riktigt vågar tro på och som jag ibland inte riktigt förstår själv. 

 

Campet förändrade mig på ett sätt som jag aldrig hade trott, önskar jag hade möjligthet att åka på ett till. Och människorna som jag lärde känna, de som fick flytta in i mitt hjärta.. de finns fortfarande där ♥ Vi delar en resa som bara vi som var med på campet kan förstå. Evigt tacksam till varenda en av dessa människor!

 

Mellanmål är och kommer nog alltid att vara min akilleshäl när det gäller maten, har svårt att fundera ut bra och inspirerande småmål. Fastnar lätt i kvargträsket och är så trött på det. Det var så enkelt på den tiden jag bara kunde svepa en proteinshake och så var det bra så men nu tål inte min mage det tyvärr. Är något i proteinshakes som jag reagerar på även om jag tar laktosfri, så har lagt ner det där. 

 

vad är er akilleshäl när det gäller kosten?

Vågar du vara lycklig?

 

Jag har insett att jag kan vara lycklig trots att vårt barn inte kom som vi hoppats men än har inte hoppet övergivit mig. Jag måste våga vara lycklig på vår resa, tror att det är därför jag inte får själslig balans. För ett tag sedan började jag känna lycka igen på riktigt för första gången på länge. Kände mig stark mentalt även om långt ifrån alla bitar är på plats. 

 

Jag har börjat hitta glädjen för att träna igen och det betyder så mycket för mig. Att kicka igång på endorfinerna är underbart! Vågar inte ännu säga att jag ska träna si eller så många ggr på en vecka utan kommer gå på känsla och sätter minimum promenad varje dag på minst 30 min. 

 

Jag har fått en hel del frågor kring hur det går med vår barnresa, det är som jag tidigare sagt.. vikten som sätter gränsen. Försöker att lägga bort fokus på barn utan på min hälsa. Målet "barn" stressar mig mer än det ger mig energi, det är en morot men det är inte längre mitt stora mål. Låter det flummigt eller logiskt? 

 

Älskar livet, älskar vår nya lya, älskar min make, älskar mina vänner <3

 

Kärlek till er alla som fortfarande orkar med mig trots dålig uppdatering ;)

 

Fick en intressant fråga idag av en vän ang öppen eller anonym blogg. Det fick mig att börja tänka kring mitt eget val, hade ju anonym blogg de första åren och sedan i samband med en tidningsartikel så blev den öppen.

 

När den blev icke anonym så hände det något i mitt skrivande, det tror jag ni som följt mig länge märkt. Jag skrev inte längre från hjärtat, inläggen blev färre och inte alls så personliga. I takt med att jag fick veta vilka som läste min blogg så kände jag att jag inte kunde vara mig själv i samma utsträckning. Detta var inget aktivt val utan detta skedde utan mitt medvetande inkopplat. Det är sådant jag insett i efterhand när jag funderat kring varför jag väljer att inte skriva lika ofta. Jag förstod ju att folk som känner mig utanför cybervärlden skulle läsa min blogg och tycka till men att det skulle göras så gränslöst och utan respekt var jag inte alls beredd på. Det var ungefär då jag kände att jag inte ville skriva blogg längre, eller jag jag ville men jag orkade inte med att även prata om det senare. 

Ni som känner mig och har följt mig länge vet att detta har varit min ventilationskanal och min terapi på min otroliga resa. Men jag kände inte längre att jag skrev för mig själv för jag vågade inte vara mig själv till 100% pga kommentarerna som kom. Jag skriver ofta för att få ur mig saker och sen är det bra med det. 

 

Varför jag från början valde att vara anonym är av den enkla anledningen att jag inte vågade vara öppen med mina problem med bla vikt och barnlöshet. Det var för mig otroligt skamligt och det är de fortfarande til viss del men jag har genom psykolog och kloka vänner kommit långt med mina skamkänslor kring främst vikten. Barnlösheten är inget jag skäms över längre, så otroligt befriande att inte behöva ljuga när någon frågar om jag har barn eller när jag ska skaffa barn.

 

Tack A för att du väckte min skrivarlust när bloggen är igång igen ♥

Här inne ekar det tomt.. eller? Ja vi får väl se om någon svarar mig ;) haha

 

Har haft en period då jag fokuserat inåt i mig själv och försökt att inte påverkas av min omvärld. Många frågor har dykt upp på vägen, har försökt leta svar inom mig på frågorna.. aja svammel =) 

 

Tar vid där jag slutar och skriver om det jag vill så ser vi vart det barkar hän.

 

Jag och maken har börjat med vegetarisk månad i februari, det har gått bra. Har dock varit svårt för vi har varit mitt i en flytt så det har blivit mycket halvfabrikat och snabbmat tyvärr. En insikt jag gjort är att alla halvfabrikat inte är dåliga om man bara läser på dem. Tänkte dela med mig av lite recept från vår månad.. kom gärna med vegetariska tips =)

 

Får många frågor om min vikt, anledningen till att jag inte svarar på dessa frågor är att jag försöker att inte tänka på min vikt utan fokusera på min hälsa, välbefinnande och känsla i kroppen. Jag vet att jag har ett viktmål att sträva efter men jag vill inte lägga vikten på vikten =)

 

Dagens recept: 

 

Zucchini och jordärtskockssoppa med böngroddar och cashewnötter

1 skivad zucchini
600 g jordärtskockor skalade och skivade
1 gul lök grovt hackad
3 klyftor vitlök
Salt
Peppar
Olja
Spenat efter smak, jag hade ca 2 dl frusen spenat
1 avokado

Stek zucchini, jordärtskocka, lök och vitlök några min. Krydda generöst. På med vatten så att det täcker. Koka mjukt 10-15 min. I med spenat tills den tinat och sedan avokado. Mixa till en slät soppa. Smaka av. Servera med böngroddar och cashewnötter.

 

När jag var på väg till Stockholm för två månader sedan till mitt Hälsocamp så satt det en pappa framför mig med sina två små barn. Han var på flykt och jag kunde inte släppa honom ur mitt hjärta utan denna dikt blev till: 

 

 

Idag har jag haft en stressig dag, orkade inte vara stark så till middag fick det bli pizza. Tänker inte se ner på mig själv för det som jag alltid gjort, det var ett val jag gjorde idag och jag njöt av pizzan. 

 

Efter pizzan så valde jag att ta ett varmt bad och gå in i mig själv. Under badet så tänkte jag på min senaste månad, sedan campet. Det har inte blivit mycket träning, en del promenader men mycket mental träning. Passade på att göra lite meditation, blev så inspirerad av  underbara och härliga Tanja som både föreläste och var deltagare under campet. Under meditationen gick jag nerifrån och pratade om varje kroppsdel, liten som stor. Jag sa till mig själv att jag var tacksam för att jag kunde gå, för att har en fungerande blåsa, att jag har ett hjärta som slår, att jag har ett skallben som täcker min hjärna osv. På de ställen som jag har bekymmer gav jag lite extra kärlek och fokuserade lite extra just där. Kände hur min puls sjönk och hur jag ökade min självkänsla och mitt självförtroende. Började älska mig själv lite lite mer. 

Vilken känsla jag klev upp med!! Helt upprymd av kärlek och välbefinnande!!! 

 

Hur ofta som du badar eller duschar är du verkligen där och då? Glöm inte hur vattnet känns på kroppen och hur kroppen känns i vattnet. Hur reagerar din kropp på värmen/kylan? 

 

Brukar du vara tacksam för din kropps funktioner? Om inte, testa det! 

 

Nu fick ni lite funderingar att tänka på. Kärlek till er ♥

 

För några veckor sedan, närmare bestämt för två veckor sedan var jag på väg hem från en fantastisk långweekend på Weengarns slott. Nu tror ni kanske att jag varit på en spaweekend a la Sällskapsresan men icke. Dagarna var fulla av träning, föreläsningar och härliga nya bekantskaper. Men även många demoner, mentala käftsmällar, tårar, skratt, glädje, insikter, mod, ny inspiration, ny motivation mm.

 

Har många ggr sedan campet fått frågan "Hur var hälsohelgen?", "Var det roligt?", "Var det givande?" osv. Vet inte hur jag ska svara på det ännu. Blev helt överrumplad på vägen hem över hur hårt helgen slog mig i magen, på ett bra sätt i längden men många underliggande känslor som jag tryckt undan kom upp till ytan. 

 

Att våga åka på hälsocampet är för mig en otrolig stor bedrift, det var mitt mål med min KBT i våras. Redan första dagen ville jag åka hem igen, hade en stor ångestattack. Men jag klarade det med hjälp av fina medmänniskor.

Svårt att beskriva sin helg när man inte varit där men ett stort mål med helgen är att varje människa kämpar efter egen förmåga och egna förutsättningar. Att alla ska försöka hitta balans i sitt liv och tänka HÄLSA och inte HETS. Detta är lättare sagt än gjort men känner att jag förändrat mitt tankemönster till viss del redan. Med KBT i bagaget och alla föreläsningar på campet så känner jag stort hopp inför framtiden igen. 

Insikterna ska ner på papper och bearbetas innan jag kan gå vidare, kämpar under tiden men fokus är på balans/hälsa och inte på att gå ner i vikt för att skaffa barn. Jag ska gå ner i vikt för min egen skull i första hand!! 

 

Kommer skriva en hel del om campet framöver tror jag, svårt att smälta och svårt att få ner i skrift. 

 

Har lärt känna fantastiska människor under denna helg, vissa tror jag kommer finnas i mitt liv på något sätt resten av livet ♥

Ni är välkomna att fråga om ni undrar något och så försöker jag svara =)

Är ni nyfikna på att själva åka på ett hälsocamp? Gå in på KörBaraKöör och anmäl er till nästa camp som är 5-8 nov. ALLA kan åka! Vågar lova dig att du inte kommer ångra ditt deltagande ♥

http://queenbitch.devote.se/blogs/30130049/att-skaffa-eller-inte-skaffa-barnnbsp.htm

Att våga slåss mot sina demoner, försöker göra det varje dag! 

 

Idag gjorde jag det med besked, jag har det senaste året försökt undvika att hälsa på folk som stöttat mig under min viktresa innan jag gick upp i vikt. Men idag vågade jag, såg en kille från gymmet som stöttat och peppat mig så ofantligt mycket. I någon sekund tänkte jag att jag skulle låtsas inte se honom men han har alltid varit så betydelsefull och visat så mycket omtanke och kärlek gentemot min resa. Han har alltid trott på mig - "Du kan mer, Emma", "Du klarar detta", "Jag vet att du vågar". 

 

Helt plötsligt står jag upp och hojtar på honom, så glad att jag vågade och så glad att träffa honom igen. Det var inte så jobbigt som jag trodde, jag vet att han inte dömer mig och jag hoppas jag har rätt i dem känslorna. Så väl tror jag mig känna honom men ändå kommer demonerna på besök och säger att det är tvärtom.

 

Dessa demoner som tror sig bestämma över mitt liv, men idag slogs jag mot dem och jag vann! Så stolt över mig själv. 

 

Demonerna kom även efter mötet men de fick bara gå och lägga sig, de fick inte stanna länge =) 

 

Jag har kommit så långt i min mentala resa ♥ Kärlek till mig!