I fredags vaxade jag mina gorillalår, iom min PCOS så har jag en hel del generande behåring som jag själv tycker syns jättemycket och som jag mår ganska dåligt över. Har ju skrivit om detta fenomen i ett tidigare inlägg, här.

Hon tjejen som vaxar mig tyckte inte att jag hade så mycket hår, hon hade tydligen sett kvinnor som har värre och på något sätt så glädjer det mig föga.

Utöver barnlösheten som kommer med PCOS så är nog behåringen det som är mest påfrestande. Värre än mina zebraränder som jag skrev om i något inlägg längre ner.

Jag försöker att hålla det undan så gott det går utan att folk ser det men ibland orkar jag inte ansa/raka och ha mig. Men då skäms jag och märker att jag inte alls går med samma hållning och stolthet i kroppen som när jag har håret borta.

Önskar att jag kunde låta bli att bry mig som vissa verkar klara galant men det går inte. Jag erkänner, känner mig så okvinnlig med all behåring.. så fort jag bara vaxat låren så känner jag mig omedelbart mycket kvinnligare och märker att jag mår bättre i mig själv.

Visst ska man vara nöjd med sig själv men när en så "enkel" sak som vaxning kan göra att man mår bättre i sig själv så ser jag inte det som något fel =)

Vad tycker ni?

Nu är deltävling två igång, hjälp mig att rösta, dela och tänk på att ni kan rösta varje dag =)

Klicka på bilden för att komma till tävlingsbidraget =)

Idag har jag gjort något vääääääldigt jobbigt och som gjorde mig väldigt stolt i efterhand. Eller egentligen två saker men en sak var mer ordinär än den andra.

Det var verkligen varmt att träna på Ribban idag, efter halva passet var jag så varm.. Funderade fram och tillbaka medans jag tränade om jag skulle våga ta av mig tröjan och träna i bara sportbh och byxor, äh va fan tänkte jag och slet av den. Fick först sjuk ångest men sen försökte jag tänka att om någon såg mig och mina zebraränder på mage och rygg så tänkte dem att jag var modig som vågade träna så. Även om kanske de som såg mig tänkte annat som jag inte vill tänka på.

Nu ska jag även visa er bilden av hur jag tränade idag, dels för att övervinna min egen ångest över mina zebraränder som jag alltid kommer ha och för att visa att man ska vara nöjd över sin kropp som den är. För egentligen har jag inte lika mycket ångest för mina ränder som för min behåring som ni kan läsa om här.


Efter passet så svalkade jag, Marie och Suzan fötterna i vattnet =) Så skönt! Sen blev det god grillning! Så himla mysigt!! =)


Idag är jag uppe på fjärde plats i tävlingen, tack för alla röster ni ger mig ♥

Ja det har jag ansökt om, min mamma kom och tryckte upp ett papper i mitt ansikte om en modelltävling, nämligen XLNT KappAhlmodell =) Och sa att om inte jag skickade in bilder så skulle hon göra det =)

Bad min fina Tommy att hjälpa mig med foton, vi var ute i nästan två timmar idag och det blev många fina bilder =) Så fick ju snällt ansöka =) Tänkte be er om hjälp, man ska visst kunna rösta varje dag så gör det =)

Här röstar man, om ni inte hamnar rätt så sök på mitt namn (Emma Engberg).

Insåg att jag hade två nästan likadana bilder, tänkte lägga upp dem och låta er bestämma om det märks någon skillnad. Skiljer 20 kg mellan bilderna, känslan i min kropp och min ork är helt annorlunda på bild nr 2.

Idag gjorde jag bort mig något otroligt, jag är så jävla klantig! Var ju på ribban och körde Summer Camp, varv nummer två på cirkelträningen så fastnade jag och ramlade så olyckligt. Fastnade med foten i ett bildäck och slog i mig lite här och var. Har bulor och blåmärken lite var stans. Det värsta är att jag fastnade med min "skadade" fot så nu sitter jag här i högläge med den för jag har så ont, hoppas det "bara" är en stukning. Kommer nog inte kunna löpträna imorgon =( Skit oxå!!


Bilderna är ifrån gårdagens träning men ser likadan ut idag ;)

Träffade även söta och goa Tommy idag, hann inte prata så jättemycket men ska nog ses för en lunch nästa vecka =) Vi har följt varandras bloggar ett tag men första gången idag om vi träffades =) Kom på att jag glömde ta ett foto =) Men det får bli nästa gång! =) Har ju lovat Tommy att han ska få fotografera mig för att öva på porträttfotografering, jag avskyr att bli fotad egentligen =) Han har oxå en fb-sida, den hittar ni här.

Min hittar ni som bekant här =)

Jag var på Liseberg i helgen, sist fick jag knappt på mig bältet men denna gången gick det på varenda karusell =) Hade min älskade bästa vän K vid min sida varje gång jag fick ångest över att tänk om det inte går. Hjärnan är allt bra sjukt funtad. Jag vet ju att jag gått ner både i kilon och omkrets men ändå så tror man att man inte får plats.

Hittade en ny blogg igår, Linda med bloggen Goingsmaller, som skrev om just detta fenomen. Att man inte ser eller förstår själv vad man lyckats med. Håller med henne ordagrant i det hon skrev "Jag har aldrig förstått förut varför folk som viktminskar eller tränar inte själva ser skillnaden, speciellt när det blir tydligt. Men nu förstår jag, definitvt."

Åter till Liseberg, vilken befrielse att kunna åka allt man vill =) jag inser att jag jagar adrenalinkickar, varför skulle man annars få för sig att åka fritt fall 146 m? galet!! Det var helt underbart =)
Att kunna åka karuseller som jag vill har varit en liten drivkraft för mig, har varit revanschen för mig själv =)

Jag reflekterar konstant över fenomenet att stånka, stöna och låta när man tränar. Har inget emot om man låter lite när man tar i mot slutet av ett set när man ska ta i det där lilla sista och extra men att låta konstant henom ett helt set gör mig irriterad till tusen.

Det är oftast de största och mest muskulösa som beter sig på det sättet. Jag undrar om någon kan svara på varför man måste låta så himla mycket?

Jag kan inte påstå att jag aldrig låter för det vet jag att jag gör.. men långt ifrån hela setet om ens i alla seten.

Låter ni när ni tränar?

Känner att jag är redo att visa mina gamla bilder på mig, för att ge mig själv det där extra för att orka forsätta kämpa mot mitt mål =) Har tappat mycket motivation och vill känna som jag gjorde förra sommaren, då mådde jag jättebra och var supermotiverad! Det är så jag vill må och känna =) bloggen är ju för mig och detta är ett sätt för mig att bearbeta allt i min kamp och att dela med mig och erkänna hur jag sett ut är en del av min egen terapi i bloggen.

Tänker bjuda på tre bilder, tagna vid två olika tidpunkter, som gör att jag tänker att dit vill jag aldrig mer!! Jag mår inte alls bra när jag ser bilderna för jag äcklas lite av mig själv att jag kunde låta det gå så långt men samtidigt är jag väldigt stolt över vad jag lyckats åstadkomma hittills =)

Att hämta inspiration och motivation är svårt och har för mig varit grymt svårt de senaste månaderna, har hälsoanalys på onsdag och har insett att det är för sent att få bra resultat på vågen så kämpar på för att förbättra mina resultat på styrke- och konditionstesterna. Blev tillsagd av Annelie i en kommentar att hon önskade viktuppdateringar och det finns inga sådana för jag har gått upp i vikt och stannat där. 5-6 kg plus är det nu. Kämpar för att gå ner dem men inte tillräckligt.. Jag har tränat som jag ska men inte ätit som jag borde, och därför har detta hänt. Men efter en väldigt inspirerande föreläsning av Blossom Tainton så hittade jag det. Hon pratade om balans i livet och det är precis vad jag behöver, balans på alla plan.. det är ju då det funkar, det vet jag ju. Men ibland behöver man en påminnelse om varför man kämpar. Om jag ska måste välja vad jag ska ta med mig från hennes föreläsning blir det frågan "Hur tänker du tänka?!" och "Tanken är en funktion som går att träna". Bägge grejerna kändes så himla klockrena. När det gäller träning är jag oerhört seg och envis men märker jag att en sak är jobbig psykiskt eller att det inte funkar första gången pga min kropp så ger jag lätt upp, där kommer jag ha användning av frågan Hur tänker du tänka?!. När det gäller kosten så behöver jag jobba med hur jag tänker, dvs träna den. Kändes som om hon pratade till mig hela föreläsningen. Det var nog en av de snabbaste 1½ timmarna i mitt liv ;) Hon lovordade av mina favoritövningar, Burpees.. Tack Blossom!

Jag hämtar inspiration och motivation i medmänniskor omkring mig, mina träningsresultat samt att jag faktiskt blir väldigt lycklig när jag får köpa en ny berlock. Omedvetet har jag inte ens haft på mig mitt armband sedan jag gick upp. Kanske borde använda det som en påminnelse?!

Många säger att jag är en stor inspiration och motivation men känner mig verkligen usel som gått upp och inte lyckas upprätthålla samma fasthet i kosten som jag hade förut.

Vart hämtar ni er inspiration och motivation?

Har idag lagt ut mina allra första "riktiga" träningskläder på Tradera och det med blandade känslor. Såklart är jag oerhört glad att dem är för stora men samtidigt älskar jag dem för dem är så himla sköna. För mig betyder dem så himla mycket mer än bara linnen =) För mig är det dem som gav mig livet tillbaka, lite för djupt men så är det faktiskt =) Dem gav mig massa träningsglädje och motivation att vilja fortsätta =) Nu hoppas jag att dem ska få betyda exakt lika mycket för någon annan där ute.. ger er möjligheten att få buda, sök på Puchiko på Tradera så hittar ni mig och träningslinnena =)

Här kan ni läsa om när jag köpte dem och min upplevelse kring det =)

Innan studiestart så gör man en magnetkameraröntgen, gör en glukosbelastning, tar prover både på blod, avföring och saliv. Sedan gör man en när man är klar med sina tre månader oxå.

Mitt stora problem med studien är att jag blir förstoppad av preparatet, tyvärr. Men nu hoppas jag att min mage vant sig vid preparatet så att jag får gå på toaletten.

Man har tydligen sett att probiotikabakterier kan minska fettet i levern genom att tarmen mår bra.

Jag hade ju precis kommit igång ordentligt med både styrketräning och konditionsträningen så går jag och får en dunderförkylning! Är inte det typiskt?!
Det är därför jag inte orkat blogga på en vecka.. haft feber, snorat, hostat, sovit och kollat på tv om vart annat. Inte orkat ta mig mer än till toan och köket.

Har inte tränat sen förra måndagen och det börjar klia ordentligt i träningstarmen nu, kanske jag kan träna till helgen om min slemhosta är borta tills dess. Håll tummarna!

Har ni klarat er utan förkylningar?

Jag vet inte vad jag egentligen tycker om biggest loser konceptet, tävla i viktnegång. Visst är det jättebra att dessa stora människor får chansen att kämpa sig ner till en hälsosam vikt med hjälp av proffs omkring sig. Men samtidigt får de ju inte möta sina "demoner" i vardagen, klart att man lyckas gå ner mängder i vikt om man tränar 6 timmar om dagen och får färdiga matscheman exakt vad de ska äta och att någon handlar åt en. Jag missunnar verkligen inte dessa människor detta, inte alls.. tvärtom! Jag själv har varit på väg att söka biggest loser alla gånger, utom denna sista, det varit i Sverige.

Något jag förundras över hos mig själv är att när jag sitter och kollar programmet så kommer jag på mig själv att tänka "Tänk om man hade samma kämparglöd som dem", "häftigt att se dem siffrorna på vågen" osv. Hur är jag funtad?! Jag har ju den glöden och jag får se såna siffror på vågen, hur fasen kan jag tänka så? Galning är vad jag är! =)

Svett är kärlek är ett märkligt ordspråk vid första anblicken men det finns så mycket mer bakom orden. För mig står det för kärleken till mig själv, kärleken till de människor som jag lärt känna på gymmet, kärleken till de som vill hjälpa mig att utvecklas både träningsmässigt och mentalt men även mycket annat.

Det är få människor som man kan träna med under ett pass som inte bryr sig om att när man står och gör en övning och svettas ner i ansiktet på denne. Sen att svettas kopiöst och att ingen bryr sig, kommer aldrig glömma den dagen J sa till mig att jag såg så snygg och fräsch ut när jag kom ut från ett spinningpass =)

Tåls att upprepas, SVETT ÄR KÄRLEK =)

Glöm inte tävlingen här inne hos mig, du hittar den här!