Viktkamp - min resa mot balans

Jag har insett att det finns två saker jag gillar att träna, utomhus och crossfitinspirerat! Det är sk my cup of the =) Idag ålade vi runt i hundbajs, blev bitna av insekter och svalde flugor när man skulle ta djupa andetag för att hämta andan ;) Svett är kärlek!

 

Blir så sugen på att springa när jag ser alla andra göra det, foten mår bättre idag men vågar inte äventyra något. Vill inte ha detta i flera månader till.

 

Känner att jag börjar få tillbaka glädjen för träningen tack vare gänget på bootcamp =)

 

 

 

 

Idag bestämde jag mig för att ändå gå Iformloppet som jag anmält mig till. Nytejpad och med piller i kroppen så tog jag mig runt 5 km på personbästa =) Sluttiden blev 49.10 med en öm fot som gjorde sig påmind mer eller mindre hela tiden. I öronen hade jag Johan Westers sommarprat och emellanåt skrattade jag nog högt,det insåg jag när mina medtävlanden tittade lite skumt på mig ;) Äsch det bjuder jag på! Än sålänge gör foten inte ondare än den gjort de senaste dagarna. Men ska nog inte promenera så här varje dag, inte än iaf.

 

Jag var ensam in i mål och speakern sa att jag skulle spurta men jag vågade inte med foten, han sa det gång på gång men jag fick stålsätta mig. Usch va svårt det var men jag klarade det och gick i mål med Lycka som enda känsla. Att jag lyckades ta mig igenom mitt femte Iformlopp! =)

 

Är så nöjd med dagens lopp!! M lyckades fota en bestämd Emma som hade fokus på mål =)

 

 

 

Det finns en liten pojke som funnits i mitt liv sedan i januari, snart åtta månader gammal. Han ger mig så ofantligt mycket energi. Sedan han föddes så har jag inte tänkt lika mycket på barn som tidigare. Jag har nu någonstans att lägga en del av den kärlek jag haft att ge till ett barn. Tänk att man kan älska ett barn som inte ens är sitt eget så mycket? Ofattbart fantastiskt =) Han är en busig, glad och gosig liten kille. Verkar som om han känner sig trygg med mig för varje gång vi är där får jag honom att somna hos mig och han ligger gärna och myser långa stunder i famnen ♥ Tack J och P för att jag får ta del av er lille T! ♥

Häromdagen tog jag mig en titt under mina gamla löparskor och dem var ganska så slitna. Insåg snabbt att det säkert är dem som orsakat mina problem i foten. Så igår åkte jag till Stadium efter jobbet, hade tur för jag hade i början av veckan fått 20% där och så hade jag 50 kr tillgodo. Bad om hjälp av mannen som jobbade där, han tog fram några olika skor som han trodde skulle passa efter att jag förklarat mina problem. Det blev ett par Nike Pegasus 30, riktigt skön sko och för bara 598 kr =) Imorgon ska dem invigas på bootcampen. Har haft Pegasus förut och var nöjd så detta blir nog bra.

 

Jag gör det. Jag tror att alla gör det. I alla fall någon gång. Funderar på hur vi ser ut. Jag bedömer min kropp, mitt utseende och drömmer om hur jag egentligen skulle vilja ha det. Jag tänker alla de där tankarna om att NU. Nu ska det ske. Jag försöker peppa mig själva till att tänka rätt vad gäller mat och träning. Jag läser bloggar för att inspireras och förundras över de som lyckas, gläds för deras skull.

Alla kommer vi någon gång under resans gång till den där punkten. När allt känns så tungt. Det är motigt att ta på träningskläderna, motigt att ens tänka träning. När allt känns grått. När tanken om meningslöshet infiltrerar den så flitiga personligheten. Det är enklare att ta den breda vägen. Alla har vi våra skuggor, alla har vi våra problem som lurar. När vi står där; på eggen. Det är då de visar sig. Skuggorna. När vi är ömtåliga, ensamma och trötta. När vi helst av allt bara vill gå och köpa en stor chokladkaka i mataffären och krypa upp i soffan och gömma sig för omvärlden. Jag stod på den eggen, kring midsommar. Jag grät i 4 dagar. Jag ville bara ge upp. Vågen hade inte rört sig på månader, åt rätt håll. Snarare åt andra hållet. Ett destruktivt förhållande, som inte var ett förhållande. Ja, vad var det egentligen? År av mörka skuggor som verkligen jagade mig. De tornade upp sig och jag visste att jag var tvungen att göra ett val.

 

2½ månad har gått. Nog har jag valt. Terapi. Dietist och många timmars samtal med goda vänner. Och jag skriver. Jag kommer klara mig bra. Det gör ni också. Det går inte alltid spikrakt i den riktningen ni har tänkt. Ta pausen när den behövs. Luta er mot vänner, någon bekant eller en avlägsen bloggerska. Alla har vi våra skuggor, som gäckar och som en gång i livet behöver övervinnas. Alla har vi svagheter. Försök att se förbi dem. Försök hitta humorn i vardagen och ha inte för bråttom. Och sist, var snäll mot dig själv!

Jag är tillbaks på fötter. Jag har hittat min humor och kan tokskratta åt att jag flåsandes joggar bredvid en häst i ett ridhus för att min dotter, 6 år, vill gå på ridskola. Jag har inte konditionen men jag springer på vilja. Svetten rinner och jag är illröd i ansiktet. Den enda av alla föräldrar som är överviktig. Den enda av föräldrarna som får slita lite. Som svettas! Men kanske den enda förälder som är snäll mot sig själv. Varje dag.

 

//Anna

Testade foten idag på bootcamp, vissa saker funkade och vissa inte alls. Eftersom jag haft hälsporre förut så vet jag lite vad man ska undvika helt och vad man kan testa. Nu är det ju lite speciellt eftersom jag inte har ont i hälen men jag testar mig fram.

 

Idag försökte jag affirmera fram en känsla hos mig själv, att jag är snygg och grym genom att använda mitt egoboost-linne. Funkade lite, framförallt för att jag har fantastiska nära och kära som stöttar och peppar mig!! Känner mig inte varken snygg eller grym nu för tiden men försöker att förändra mitt tankesätt kring mig själv. Mitt självförtroende och min självkänsla är helt fucked up.

 

Idag ringde jag till vc för att jag inte blivit bättre och inte fått svar på om de hittade något annat eftersom det inte var en fraktur på röntgen. Svaret blev konstigt nog att det är en hälsporre som orsakar mina smärtor/besvär i foten. Läkaren hade varit i kontakt med en ortoped som intygade att det troligtvis var hälsporren som tydligen syntes på röntgen som var problemet. En lång rehab framför mig, hade ju min förra hälsporre i andra foten ca 10 månader men det hoppas jag inte ha denna gången. Jag är positiv, glad att det inte var något allvarligare och att det faktiskt finns ett svar på varför jag har ont. Vet ju vad jag ska undvika och får testa mig fram vad jag klarar av och inte. Tack för er omtanke ♥

Jag är så van att ta hand om alla andra att jag glömt bort mig själv. En god vän sa häromdagen att det nu var min tur att bli ompysslad, en helt ovan sits för mig. Kryper i kroppen när jag ska prata av mig och öppna mig, berätta om mina känslor och visa mina svaga sidor. Som många säger är en styrka att visa men för mig är oerhört jobbigt och känslopåfrestande.

Är dags att jag vågar ta hand om mig själv och låta andra ta hand om mig. Våga säga nej och våga säga ja när det är saker jag verkligen inte vill göra eller verkligen vill göra. Jag är en tjej som är livrädd att såra andra och vetskapen om att andra går och är arga/sura/irriterade på mig gör att jag mår dåligt. Men jag ska inte göra våld på mig själv längre utan våga sätta mig själv i första rummet.

 

Nu när jag mått dåligt har jag sett vilka som verkligen bryr sig om mig och som sätter av tid och verkligen lyssnar på mig. De frågar "Hur är det egentligen?", "Hur känner du i detta?" osv. Det betyder så mycket för en tjej som jag, som inte ber om hjälp. Jag är en människa som är i stort behov av att prata och älta, men tar inte alltid tag i det på egen hand när det handlar om mina djupaste känslor och tankar.

 

Saknar Emma som var glad, social och rolig. Hon kommer nog krypandes tillbaka allt med att jag börjar må bättre. Tror ni inte det? Även om foten dragit ner mer så känns det ändå som om jag är på uppgång.

Måndag förra veckan vaknade jag och hade ont i min vänstra fot, kan inte komma ihåg att jag gjort något som skadat foten. Det har bara blivit värre och värre under veckan och igår kunde jag inte stå ut längre. Ringde vårdcentralen och sa att om jag inte fick en tid hos dem så skulle jag sätta mig på jourläkarcentralen på kvällen. Fick en akuttid på vc kl 17, läkaren var noggrann och duktig. Han misstänkte en stressfaktur och ville att jag skulle röntga den idag och om det var en fraktur så skulle jag få komma till ortopeden. Men det var ingen fraktur, på gott och ont. Skönt att det inte var något men samtidigt vill jag inte ha ont mer. På fredag ska jag höra av mig till vc igen om det inte blivit bra. Tills dess vila mycket, inga promenader, inte stå länge och knapra piller =( Jag som just börjat på Weight loss club för att hitta glädjen igen........

Mitt Liv slogs undan på några få sekunder. Helt plötsligt var inget självklart längre.

Jag insåg att det var allvarligt läget akut. AutoPiloten på kopplad nu handlar vi efter ryggrads manualen.

Jag den självsäkre den karetsmatiske medelåldersmannen som fick vad jag ville och lyckades med det mesta.

Trodde jag just då i alla fall till jag fick en smäll över både Huvud och hjärta både mitt och min familjs liv stod och balanserade på en skör tråd.

Hej Mitt namn är Anders Pettersson jag är en helt vanlig medelåldersman som levt i förnekelse till min egen hälsa.

Jag har fått förmånen att bli gästbloggare på Viktkamp vilket är en stor ära då jag älskar KÄMPAR.

Jag kom i kontakt med Emma och Viktkamp en natt när jag satt och letade min egen identitet och självkänsla som några månader tidigare raderats totalt.

Mitt liv ska jag inte dra här då hinner ni tröttna läsa men en kort historia ska ni få höra.

Ni ska också få läsa varför jag alltid kommer imponeras av kämpar som Emma !

Som sagt jag är medelålders man som hade slutat min hyfsat framgångsrika tränarkarriär i Fotboll.

Jag hade ett liv där jag offrade allt för fotbollen två förhållande och en insikt om att jag tyvärr inte kommer kunna leva på Fotbollen. Mitt liv var rätt lätt men misshandlade min kropp med skit mat och Alkohol. Jag träffade Eva min sambo, Vi fick barn köpte hus och livet rulla på.

Då kom vi till början.

Mitt Liv slogs undan på några få sekunder. Helt plötsligt var inget självklart längre.

Jag insåg att det var allvarligt läget akut. AutoPiloten på kopplad nu handlar vi efter ryggrads manualen.

Jag den självsäkre den karetsmatiske medelåldersmannen som fick vad jag ville och lyckades med det mesta.

Trodde jag just då i alla fall till jag fick en smäll över både Huvud och hjärta både mitt och min familjs liv stod och balanserade på en skör tråd.

Vi väntade vårat andra barn då min sambo ringer och säger att hon är i en ambulans.

Det var några timmar i mitt liv då jag inser att det självklara inte är självklart längre.

Det dom flesta tror är givet är inte givet. Jag viste inte om min sambo överlevt operationen min nyfödde son låg i Respirator.

Jag var Rädd jag var sårbar skulle jag nu sitta själv med ett eller två barn eller ? eller ?

Dagarna gick och varje dag var en kamp det ända som var viktigt var att få livet.

Min sambo blev snart bättre men sonen hoppa mellan bar och jätte dålig.

Själv blev jag sjuk på cupen. En sjukdom som kom att ändra hela mitt liv jag hade sett ohälsans baksida gå ner i vikt och kanske överlev eller Fortsätt vara en tickande ohälsobomb.

Det var här någonstans som jag kom ikontakt med Viktkamp och Emmas kamp.

Jag insåg att livet kan se olika ut och att hennes glöd och sårbarhet även fick mig att inse att dela med sig av sin sårbarhet kan bli en inspiration för många. Nu tog det dock över ett år innan jag själv vågade blogga.

Emmas inre styrka imponerade på mig och samtidigt inse att alt kan man faktiskt inte påverka.

Den kampen hon gör och den jag gör är lika men ändå olika.

Jag tog kontakt med Emma och vi chattade länge och ofta i början.

Så Emma har jag inte sagt det förut så skriver jag det nu stort Tack.

 

Jag hade turen och vann en plats På Svenska Hälso Campen.

Det blev en vändning för mig men en kamp mot klockan. Jag var fortfarande för sjuk och måste klara läkarkontrollen för att få deltaga. Jag mycket om det här kan ni läsa om på min sida www.gamlakvarn.se

Eller på mina facebook sidor https://www.facebook.com/anders.pettersson.3194 eller https://www.facebook.com/GamlaKvarnHalsa

Jag fick lära mig mycket och slutet av April året efteråt så blev jag friskskriven.

Då jag läser Emmas blogg och får mycket beröm på facebook o personer runt om kring mig att jag inspirerar så bestämmer jag mig för att ta ett steg vidare.

I dag driver jag ett företag i Hälso svängen har blivit utbildad Träningsinstruktör och Kostrådgivare på Pauluns Näringcenter. Ibland får jag också åka ut och föreläsa vilket är det roligaste jag vet.

Vad är det då som driver mig Emma med flera som gjort liknade resor ?

Emma och Viktkamp inspirerar mig och flera intressanta bloggare och personer ute i vardagen.

Dom driver mig att fortsätta kämpa mot mina träningsmål och glädjen att få inspirera andra.

Emma skriver typ så här: jag gör det för min egen skull vill någon läsa så är det ju bra

Dom orden tänker jag mycket på när en del spyr gala på att dom tycker jag är en viktig petter och farbror perfekt.

Ta rygg på personer som ger er positiv energi !

Jag inser att om jag läser bloggar som Emmas och umgås med Personer som ger mig energi så mår jag bra. Mitt mål är att försöka se det positiva jag lyckas inte alltid men det är lättare om jag umgås med positiva.

Läs det du mår bra av strunta i dom personer som ger dig negativ energi och fortsätt att tro på dig själv Inspirera andra. Det mår både du och dom bra av !

Att vara Stark kan vara olika saker En inre styrka syns inte men är lika viktig som en yttre

Att våga vara sårbar är en enorm Styrka.

Hoppas ni fått lite styrka av denna text för kan jag så kan ni oavsett mål.

Stort tack för jag fick låna eran tid

Med vänlig hälsning

Den glade Närkingen

Anders Pettersson