Viktkamp - min resa mot balans -

Tror att jag kommit på varför jag har så svårt att ta komplimanger, en väldigt jobbig och tung insikt men jag ska inte låta mitt förfluta få påverka vem jag är på väg att bli och hur jag är idag. Det är då och nu är nu! Men vill ändå skriva ner alla mina tankar, denna bloggen är ju trots allt mest en plats för mig att skriva av sig på men kan jag inspirera någon längs vägen så ser jag det som ett stort plus. Dock kommer nog detta inlägg bli ett av de tyngsta och jobbigaste jag skrivit, och antagligen mest privata. Kanske jag är för personlig i detta inlägg men man kan välja att inte läsa.

Jag har alltid varit lite knubbig men inte alltid fet.. det var när jag var 12 år som det eskalerade med vikten pga tröstätning eftersom en närstående gick bort relativt hastigt. Innan dess hade jag några extra kilon bara, sådär barnknubbig. Men jag har varit mobbad hela min skoltid egentligen, förutom de sista två åren på gymnasiet. Så från ettan på grundskolan till ettan på gymnasiet. Sedan hände något över sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet som gjorde att folk inte visade det lika tydligt iaf och jag började känna en samhörighet på ett annat sätt. Fick ett litet gäng som jag umgick med och en i det gänget är numera min allra bästa vän.

Men alla de andra åren innan dess var fruktansvärda, har aldrig blivit mobbad fysiskt. Aldrig någonsin men psykiskt desto mer. Vet inte vilket som egentligen är mest påfrestande och det spelar ingen roll, dem åren sitter väääldigt djupt rotade i mig och att inse det känns hårt och tungt. Många glåpord och skitsnack har man fått kastat efter sig. Dem där ungarna vet nog inte vad de gjort med mig för resten av mitt liv. Jag är inte alls ute efter hämnd men jag tänker inte låta dem påverka mig som de gjorde då.

Visst hade jag vänner men de kom och gick kändes det som, ingen som jag hade hela tiden liksom. Hade många goa barndomsvänner men många gånger kändes det som om de umgicks med mig tills något roligare dök upp. Har många många roliga och galna minnen oxå, så hela min barndom är inte becksvart. De är alla de där roliga minnena man ska försöka hålla fast vid. Det är inte alltid så lätt, de mörka tankarna och minnena är oftast starkare.

Insåg idag när jag satt och pratade med en go vän om varför jag har så svårt att ta emot komplimanger som tex det jag skrev igår eller när folk säger att de tycker jag är fin osv. Då kom insikten som en sten och flög emot mig!!
När jag var yngre så var det många som gång på gång sa positiva saker till mig och eftersom jag var så osäker på den tiden så var jag inte så snabbtänkt, eller rättare sagt så vågade jag inte, och innan jag hann tänka efter så var det någon som skrattade åt min reaktion eller sa att dem skojade osv. Till slut så blev jag nästan som en gås vars vingar det bara rinner av när det regnar. Klart att allt inte rann av men jag visade ingenting och litade inte på någon.

Jag vill verkligen ta åt mig av alla fina ord som folk skriver och säger till mig men det är så jäkla svårt. Vet inte hur jag ska göra, men som jag skrev i något inlägg tidigare så blir det liiiite lättare för var gång jag får någon positiv komplimang. Jag älskar att få era komplimanger, blir så glad att det som jag känner och kämpar för syns. Men jag har så inpräntat i mitt liv från min skolgång att jag inte är något värd och jag inte ska tro så heller. Därför är det svårt att det åt sig och sträcka på sig. Varför skulle jag vara så fin helt plötsligt? Eller varför är jag helt plötsligt värd folks uppmärksamhet? Kan jag lita på att alla komplimanger som jag får idag är sanna? Skulle jag inspirera andra? Massa frågor som snurrar i mitt huvud!

Detta var riktigt jobbigt att skriva men kändes viktigt för mig själv att få det nerskrivet. Vill verkligen inte ha någon sympati.. idag har jag en underbar man som jag är nygift med, goa vänner som jag litar på och vet alltid ställer upp, ett jobb som jag älskar och är på väg på rätt håll i min nya livsstil =) Kan inte klaga på något!