Insikter

Tror att jag kommit på varför jag har så svårt att ta komplimanger, en väldigt jobbig och tung insikt men jag ska inte låta mitt förfluta få påverka vem jag är på väg att bli och hur jag är idag. Det är då och nu är nu! Men vill ändå skriva ner alla mina tankar, denna bloggen är ju trots allt mest en plats för mig att skriva av sig på men kan jag inspirera någon längs vägen så ser jag det som ett stort plus. Dock kommer nog detta inlägg bli ett av de tyngsta och jobbigaste jag skrivit, och antagligen mest privata. Kanske jag är för personlig i detta inlägg men man kan välja att inte läsa.

Jag har alltid varit lite knubbig men inte alltid fet.. det var när jag var 12 år som det eskalerade med vikten pga tröstätning eftersom en närstående gick bort relativt hastigt. Innan dess hade jag några extra kilon bara, sådär barnknubbig. Men jag har varit mobbad hela min skoltid egentligen, förutom de sista två åren på gymnasiet. Så från ettan på grundskolan till ettan på gymnasiet. Sedan hände något över sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet som gjorde att folk inte visade det lika tydligt iaf och jag började känna en samhörighet på ett annat sätt. Fick ett litet gäng som jag umgick med och en i det gänget är numera min allra bästa vän.

Men alla de andra åren innan dess var fruktansvärda, har aldrig blivit mobbad fysiskt. Aldrig någonsin men psykiskt desto mer. Vet inte vilket som egentligen är mest påfrestande och det spelar ingen roll, dem åren sitter väääldigt djupt rotade i mig och att inse det känns hårt och tungt. Många glåpord och skitsnack har man fått kastat efter sig. Dem där ungarna vet nog inte vad de gjort med mig för resten av mitt liv. Jag är inte alls ute efter hämnd men jag tänker inte låta dem påverka mig som de gjorde då.

Visst hade jag vänner men de kom och gick kändes det som, ingen som jag hade hela tiden liksom. Hade många goa barndomsvänner men många gånger kändes det som om de umgicks med mig tills något roligare dök upp. Har många många roliga och galna minnen oxå, så hela min barndom är inte becksvart. De är alla de där roliga minnena man ska försöka hålla fast vid. Det är inte alltid så lätt, de mörka tankarna och minnena är oftast starkare.

Insåg idag när jag satt och pratade med en go vän om varför jag har så svårt att ta emot komplimanger som tex det jag skrev igår eller när folk säger att de tycker jag är fin osv. Då kom insikten som en sten och flög emot mig!!
När jag var yngre så var det många som gång på gång sa positiva saker till mig och eftersom jag var så osäker på den tiden så var jag inte så snabbtänkt, eller rättare sagt så vågade jag inte, och innan jag hann tänka efter så var det någon som skrattade åt min reaktion eller sa att dem skojade osv. Till slut så blev jag nästan som en gås vars vingar det bara rinner av när det regnar. Klart att allt inte rann av men jag visade ingenting och litade inte på någon.

Jag vill verkligen ta åt mig av alla fina ord som folk skriver och säger till mig men det är så jäkla svårt. Vet inte hur jag ska göra, men som jag skrev i något inlägg tidigare så blir det liiiite lättare för var gång jag får någon positiv komplimang. Jag älskar att få era komplimanger, blir så glad att det som jag känner och kämpar för syns. Men jag har så inpräntat i mitt liv från min skolgång att jag inte är något värd och jag inte ska tro så heller. Därför är det svårt att det åt sig och sträcka på sig. Varför skulle jag vara så fin helt plötsligt? Eller varför är jag helt plötsligt värd folks uppmärksamhet? Kan jag lita på att alla komplimanger som jag får idag är sanna? Skulle jag inspirera andra? Massa frågor som snurrar i mitt huvud!

Detta var riktigt jobbigt att skriva men kändes viktigt för mig själv att få det nerskrivet. Vill verkligen inte ha någon sympati.. idag har jag en underbar man som jag är nygift med, goa vänner som jag litar på och vet alltid ställer upp, ett jobb som jag älskar och är på väg på rätt håll i min nya livsstil =) Kan inte klaga på något!

Under en period i skolan var jag tjock och det fick jag höra många gånger om. Jag vågade aldrig "skvallra" utan stod på mig. Precis som om felet var mitt...



En sak har jag lärt mig och det är att vill jag gå ner i vikt så gör jag det för egen skull. Det är en seger som heter duga!



Så njut av att du är duktig och lyckas!

Lilla hjärtat! Vad fint att du berättar och vågar lämna ut dig!

Nu ska jag skriva ngt som du kanske inte kommer att tro på, men jag känner inte dig och har ingen anledning att vare sig ljuga eller skratta åt dig...

Du är jättefin som människa! Och vet du hur jag vet det? Jo för just det att du delar med dig, det hjälper säkert fler osäkra och ledsamma personer som läser ditt fina!

Din kämparglöd är fantastisk och inspirerande!

Glöm aldrig att du är unik och fantastisk!

Kram

du är en FIN människa som lämnar ut dig och berättar om det hemska med mobbningen, du är en FIN människa som skriver om din viktminskningsresa och skriver om både glädjen i det och besvärligheterna med det, och du är en FIN människa för att du tror på dig själv i det hela

bamsekramar

jag känner igen mig så mycket i din text!

och jag har också svårt för komplimanger, folk får inte ge mig det :O

OJ vad jag känner igen mig i dina ord!! Har själv gått från 130kg till 75 och jag har fortfarande trots att det är ca 3 år sedan jag gått ner som mest JÄTTESVÅRT att ta en komplimang!! Det är först för ca 1 år sedan jag kan kolla på kläder som är rätt storlek, INTE 5 nr för stora :) I mina ögon är jag fortfarande STOR men det ger med sig lite för varje dag!! Fortsätt kämpa för en dag så kan man nog le om någon säger att man är fin :)



//Sara

Du vet när jag var "yngre" så hade jag också svårt at ta åt mig komplimang. Jag viiftade bort som bara med ett "äsch".

Men nu har jag lärt mig att säga

"Tack"

"Vad snällt"

Wow, kul att du tycker så..

- med flera



PS. Å jag har också slutat med att bortförklara komplimanger ang. kläder. Jag säger inte längre " f*n den har jag haft i tre år utan säger: " Ja vists är den fin". DS

Att ta emot komplimanger ÄR svårt.

Men man ska ta emot dom.

Jag tror att det är så man lär sig tycka om sig själv.

Ha nu en bra Valborg.

Kram!

Ja du är inte ensam, jag tycker det känns lite pinigt när man höjer mej till skyarna;-)))

Ha en skön Valborgsmässoafton;-)

sv: haha nej precis:)

Kom igen du fixar det här! Önskar dig allt det bästa som finns.

Sv; Tack för besöket inne hos mig :)

-Nina

Skolåren är inte lätta! Där är alltid något folk ska gnälla över. =/

Det märks i det här inlägget att du har blivit så mycket starkare. Att våga lämna ut sig på det här sättet är inte lätt!

Tack för att du delar med dig av din kamp!

Kram

Jag känner bara Wowww, när jag läser om Dig!

Även om du har känt dig svag så har du varit otroligt stark.

Hade det som du, fast med kränkningar och sänkningar på hemmaplan och det lättade även för mig i sena tonåren.

Kan säga, eftersom jag är dubbelt så gammal som du att det blir bara bättre och bättre med åren :-)

Du är och förblir en kämpe!

Kraaaam

Känner så väl igen mig...

jag hade nära vänner visst, men de vågade inte stå upp emot mobbarna. Men mobbarna blev färre (men elakare, eftersom de inte såg att jag blev påverkad, de ville knäcka mig men gjorde det aldrig)



Så jag har haft enorm tur att jag haft sån social kompetens att jag "varit vän med alla" typ, så det gav mig självförtroendet.

Kikar in till dig och önskar dig en underbar kväll.

kram i massor

Allt bra idag snygging? =)

Grymt modigt av dig att skriva om det!!!

Barn är ofta brutalt ärliga, men ännu oftare är de bara brutala.. Jag tror inte att de inser hur mycket de påverkar med sina "små gliringar", som de själva inte minns ett par veckor/år senare... :-P



Men som sagt, jätteimponerad att du skrev om det och hoppas att insikten kan hjälpa dig ännu mer på vägen! :-)



Kram V

God morron!

Kikar hastigt in och önskar dig en toppenfin dag.

kram kram

Känner igen mig fullständigt i det där.

Även om de inte direkt säger att de skojade så hör man på tonfallet och ser på den flinande munnen att "komplimangen" bara är ett sätt att sätta sig på en.

Sen så är det stor skillnad mellan mobbing och gliringar som nån kallade det. Ungdomar som mobbas vet precis hur ont det kommer göra när de säger det. Det sker inte av misstag, för att det ligger i barns natur, de vet vad de gör. Men tror inte att nån som inte mobbats kan förstå det.

Kul att det går bra för dig.

Du berör! Saken är den att det inte ens har med vikten att göra. 160 kg eller 60. Jag beundrar dig massor i din viktkamp men faktum är att du är fin och bra oavsett vad du väger!!

Usch, om bara nån eller nåt kunnat få dom ungarna att förstå vad dom gör mot dom dom mobbar. Jag blev också mobbad när jag var yngre men har förträngt det mesta. En dag kommer det väl upp men nu satsar jag på att må bra som mig själv (och mullig/tjock - igen) så får andra tycka och tänka vad dom vill.