Alltid överviktig
"Har du alltid varit överviktig och vet du VARFÖR? Beror det på något särskilt?" och "jag undrar hur det kom sig att din vikt bara ökade, ökade, ökade... utan att du satte stopp tidigare?"
Svar: De bägge var oroliga för att frågan var för känslig men jag tycker om när jag får frågor där jag får reflektera. Det är så himla nyttigt för mig att ni inte anar. Men åter till svaret.. Jag har väl egentligen alltid haft något kilo för mycket men när en väldigt nära släkting gick bort relativt hastigt när jag var 11 år så började jag tröstäta. Sedan fortsatte detta tillsammans med övriga pubertetsproblem som alla tonåringar går igenom, även mobbningen har ett finger med i spelet. Både jag och min familj mådde dåligt och blundade för viktuppgången hos mig. Kommer ihåg att skolsköterskan när jag var 13 år påpekade att jag var tvungen att börja tänka på vad jag åt, var hos någon dietist men varken jag eller familjen tog till oss det. Jag anklagar absolut ingen för att jag gått upp i vikt, det är jag själv som stoppat i mig men jag önskar att någon verkligen sagt till mig på skarpen att jag var tvungen att börja tänka på vad jag åt. Saker och ting hände hela tiden som gjorde att jag åt, när jag tänker tillbaka så inser jag hur mycket jag kunde äta och hur lite. Kunde gå en hel dag utan att jag åt någonting och sen åt jag hela kvällarna. Åren gick och vikten ökade först succesivt men sen började jag med p-piller när jag var 18 år pga att jag hade extrema blödningar, blödde konstant hela tiden året runt sedan fyra år tillbaka. Ingen inom sjukvården ville ta mig på allvar tills min kära mamma satte ner foten och ringde Kvinnokliniken. Där ville de äntligen hjälpa och äntligen sa någon att jag inte kunde ha det så som jag hade det. Kunde använda ett helt paket bindor på en dag när det var som värst och då räckte inte ens nattbindor. Man begränsades något oerhört av det!
P-pillrena gjorde att jag snabbt gick upp 10-15 kg.. och sedan kom det de obligatoriska sambokilona på det.. och helt "plötsligt" var jag uppe på 152 kg.
Jag och min gynekolog har insett nu i efterhand när jag började gå hos honom och fick "diagnosen" PCOS att jag antagligen hade PCOS redan som tonåring. Då har p-pillrena och PCOS triggat varandra till mitt enorma sötsug och aptit. Därför jag gick upp ca 30 kg på 2½ år. Men även om vi tror oss veta vad som är orsaken till min viktuppgång så gör det ju inte den ogjord.
Allt detta låter hemskt, många läser nog och tänker "Hur kunde hon låta det gå så långt?", "Hur kan man blunda för en så påtaglig viktuppgång?".. Jag var naiv och förträngde det trots att jag fick köpa större och större kläder.. istället för att göra något åt vikten så klagde jag över att det inte fanns snygga kläder för oss större. Det är verkligen ett sjukt beteende, det var det där med ätstörningar. Man blundar för det som faktiskt är där.
Väldigt bra och ärligt svar, tycker jag :)
Jag tycker - än en gång - att du svarar både väldigt ärligt och går rakt på sak. Urbra. Hoppas många läser detta och tar till sig dina erfarenheter!!!
Tänkte bara säga en sa till: Du vet ju att man säger till en 11-13-åring att de är överviktiga så resulterar det ofta i anorexi. Inget bra alternativ heller om man säger så.
Vad jag beundrar hos dig är att du kan se tillbaka på din "resa" helt realistiskt nu och tar tag i saken. Det är aldrig för sent!!!
Hej du:)
X-fit är funktionell träning utan redskap, kroppen är redskap o så jobbar du mot klockan. Man är HELT slut efteråt!
Jag har aldrig varit överviktig innan. Nu lider jag inte av någon sjuklig fettma men det är väl dit det är på väg om man inte lugnar sig. Att det ska vara så svårt att sluta äta sötsaker och fet mat. Det är lite farligt nu med modet leggings finns. Man märker liksom inte hur mycket man går upp eftersom byxorna töjer sig. Jag måste också ta tag i vikten snart..
Jasså du med! Vad spännande. Har du andra tatueringar? :)
Har du missat vem som vann dragningen i min blogg?
Kram!
Det är bra att du tycker om frågor som får dig att tänka efter. Anledningen till att jag var lite "försiktig" är att alla inte tar frågor på det viset. De är inte lika bra på att reflektera (eller så är de inte redo?) Du är modig som ger ett så ärligt svar!
Och du har rätt; ätstörningar får verkligen människor att se något som inte är där (eller tvärtom). Lömskt. :-(
Så starkt av dig! Du är så duktig och målmedveten
Kram
Som vanligt - DU är stark !!!
Jag har ju oxå alltid tröstätit när något blivit jobbigt. Och "andra" kan inte förstå varför! Men det är samma sak som en del tar en löparrunda när dom är stressade eller ledsna! Eller en öl ! Eller shoppar ! Det är bara det att vissa saker sätter sina spår mer än annat :)
KRAM
Så sant!!! Själv bor jag i kylskåpet när jag mår dåligt och när jag är uttråkad... Men det är ju inget försvar... Tycker du är stark som vill och kan berätta. Men undrar om de evigt smala verkligen kan förstå???
Tack för ditt ärliga och insiktsfulla svar som visar stort mod, vilket jag faktiskt redan trodde mig veta att du ägde. Annars hade jag inte ställt frågan. :)
I ett visst läge blir det väl också en situation där man helt enkelt tänker "låt-gå"... lite till är varken mer eller mindre. Din nuvarande insikt visar emellertid att du kommer att nå dina mål, det betvivlar jag inte ett ögonblick.
Varm kram!
Ärligt och uppriktigt skrivet, du är bra! Jag tror oxå att när det är mycket som händer runt en och kilona kommer successivt så är det svårt att sätta stopp i tid. Livet är komplext och alla delar går inte att arbeta med samtidigt. Du har tagit tag i det nu och det är bra gjort av dig!
Märkligt, fick varken eller. =/ Jag har samma nummer. Skumt!
Nä jag kan tyvärr inte nästa vecka. Har så mycket då. :( Men kan du ta en promenad på dagen någon dag kanske? En kort runda runt parken kan vi ju hinna med iaf. :)
Kram!
men du har ju tagit tag i det nu och gått ned,vaddå- 40 kilo!? det är ju galet bra :D kramen
Väldigt fint skrivet av dig. Inga missförstånd här inte :)
Att leva med ätstörningar är som att leva med ett missbruk, på sätt och vis så slipper man det aldrig. Arbeta MOT det kan man göra, men det finns alltid en chans att man trillar dit.
Sinnet är ju någonting som man aldrig kan bestämma över, hur stark vilja man än besitter!!
Av det jag läst här inne hos dig, så verkar du vara grymt motiverad och har satt ner foten ordentligt!
Så kul att se <3
Ha det gott och lycka till med löpningen!
Det är ju så det går till. Det smyger sig på.
...lät som du beskrev mig...
fast mina underliggande problem är lite annorlunda.
Häromdgen skrev en jag känner på fb, att han inte förstod hur folk kunde bli "obese". Jag försökte förklara, men han och de andra som kommenterade förstod inte i det hele tatt. Blev frustrerad. Sån är det. Inte många förstår vad man går igenom. Sorgligt men sant.
kram
Jag har varit medveten om min viktuppgång. Påpekade flera gånger att jag gått upp, och fortsatte gå upp, efter att ha börjat med en medicin. Läkaren påpekade att ja, så var ju fallet, men jag mådde ju trots allt bättre i övrigt. Förvisso sant. Till slut accepterade jag (accepterade är fel ord men kom inte på något bättre) att viktuppgången var priset jag fick betala för att må någorlunda bra i övrigt. Att viktuppgången berövade mig självförtroendet etc var också ett pris jag fått betala. Nu försöker jag skrapa ihop tillräckligt med självförtroende för att kunna tro att jag fixar att gå ner i vikt.
