Viktkamp - min resa mot balans

Detta året har motivationen inte alls varit på topp, periodvis så har det funkat superbra med både mat och träning. Men det har inneburit att jag gått upp 10 kg.. finns inga ursäkter eller bortförklaringar. Tänker bara ge en ärlig förklaring för mig själv varför det blivit såhär, vill verkligen inte ha någons sympati eller spydiga kommentarer. Återigen, bloggen skriver jag i första hand enbart för min egen del.

 

Jag tröstäter, det är min allra största fälla.. och stress på jobbet för att jag inte orkar träna. Stress påverkar mig extremt har jag insett, mitt sinne, min fysik och min karaktär sparkar totalt bakut.

 

Har drabbats av flera långa ihållande förkylningar som satt sig på luftrören som gjort att jag inte kunnat träna långa perioder, och när jag väl kommit igång igen så har nästa förkylning eller motgång kommit. Allt med att jag sett att kilona kommit tillbaka så har jag tappat motivationen och orken, borde logiskt vara tvärtom. Men 2011 så fann jag all motivation i att jag tappade mer eller mindre hela tiden.

 

Det har blivit för mycket kolhydrater och lite proteiner långa perioder, jag mår bäst av balans.. det vet jag ju men ändå sabbar jag det gång på gång. Har helt enkelt inte haft ork att kämpa lika mycket. Sockeravgiftning får det bli och börja arbeta med de där medvetna valen som jag förespråkar.

 

Träningen har jag till stor del tappat lusten för, jag gillar det när jag väl kommer dit och gör det. Men har så svårt att ta mig dit, hittar på ursäkter för mig själv hela tiden. Jag älskar ju min träning, när jag tränar mycket så mår jag bra både fysiskt och psykiskt. 300 min vardagsmotion och 5-6 pass på gymmet i veckan (blandat styrke, spinning och gruppass) är det som gör att jag går ner, så nu ska jag tillbaka dit.

 

Jag har med detta året verkligen sett hur min kropp protesterar när jag inte sköter mig.

 

Jag gick tillbaka till mitt årsavslut från förra året och där skriver jag exakt såhär "Under 2012 är mitt mål att fortsätta mitt hårda kämpande för att få hjälp med att skaffa barn samt nå min målvikt. Jag har satt upp lite tysta träningsmål för mig själv som ni kanske får ta del av när det nya året anlänt :)" Jag har ju inte nått min målvikt, det vet ni vid det här laget. Mitt andra mål - få hjälp att skaffa barn kommer jag skriva om i ett annat inlägg men man kan säga att vi på sätt och vis klarat det målet.

 

2012 har inte bara varit motgångar trots viktuppgång. Jag har börjat löpa, vilken känsla, älskar det. Längtar till våren så att jag kan börja löpa ordentligt ute igen =) Sprang 23 sept mitt första 5k lopp LYCKA!!

 

Avslutar med att sätta upp mål för 2013 och de målen är att jag ska våga rida på en häst, springa midnattsloppet 10k och att gå ner till BMI 30.

Gott nytt år! Stort tack för ert stora stöd under 2012, utan er hade jag kanske gått upp mer. Var hårda mot mig under 2013 och peppa mig när jag mest behöver det.

 

Då var julen snart över och jag har beställt en ny almanacka för 2013, en ego-pepp-almanacka.

 

Ser fram emot 2013 med hopp, ska bli ganska skönt när 2012 är över. Har varit ett hemskt år på många sätt.

 

Kommer inom kort att komma ett långt ärligt inlägg om 2012 som avslut. Känner att jag behöver det för att kunna gå vidare.

 

God fortsättning mina bloggläsare!

 

Ja då menar jag inte mig utan Emma som jag får äran att gästblogga hos! När jag fick frågan så blev jag väldigt rörd. Jag ser verkligen upp till denna fantastiska och vackra kvinna. Är det någon som kan bestiga berg och dessutom på ett jäkligt snyggt sätt så är det denna Emma. :)

 

Vem är jag då? Jo Ann-Sofie Sojka heter jag och driver bloggen Sojkas Framtid som främst är en mammablogg men också en personlig blogg där jag skriver om träning och hälsa. Men just nu har jag tappat träningen helt. Jag kom långt men sen kom jobb, kakor, ny graviditet, illamående och nu foglossning. Klarar knappt av något fysiskt så nu handlar min blogg sällan om den biten. Men det kommer. "Var sak har sin tid!" Sa en klok Emma till mig och jag kunde svälja skammen jag kände efter att inte kunna vara den jag riktigt vill vara. Jag skäms för att jag inte orkar ta tag i saker och att jag gnäller när det finns folk som har det värre. Nu försöker jag iaf promenera och acceptera att jag har ont och inte gnälla över det!

 

Tjockisen på bilden föreställer mig. Jag är nu i vecka 26 (v 25+0) och har beräknad förlossning den 21 mars. Jag väntar andra barnet och storebror kommer då vara 2,5 år. :)

 

Det känns nervöst och pirrigt att få ett barn till. Man trodde ju att det skulle vara så självklart och att man nu redan vet allt då man redan har ett barn men nu har man ju andra rädslor. Man vill ju ge båda barnen sin tid och jag vill ju inte att storebror Isak ska känna sig utanför eller att jag nu skaffat ett nytt barn liksom. Det är dem känslorna som är jobbiga att det liksom känns att jag gör något elakt mot sonen för att jag skaffar ett barn till när det egentligen inte bara är för min egen skull utan för jag vet hur det är att sakna syskon och hur kul och viktigt jag kan tycka det är med syskon. Någon att följas genom livet. Att ha någon att leka med på semestern etc.

 

Så titta gärna in om ni vill följa mig på min resa som snart 2 barnsmamma och resan tillbaka till min kropp. Då jag när jag verkligen bestämmer mig också kan nå toppen på berget! :)

 

Puss och kram/ Sojka

Jag har fått äran att gästblogga hos världens finaste Emma och trots att jag säkert gjort henne både stressad och irriterad över att lämna in mitt bidrag i sista sekund - så är jag jätteglad över att få en stund inne i hennes värld! Så - här har ni mig: En blekfet 2-barnsmor ifrån Halland som äter alldeles för mycket choklad och ägnar sina dagar åt att försöka överleva med en kaxig 4-åring och en galen 1,5-åring. Det går ganska bra oftast...ibland går det åt helvete. Men det är okej - för sån é jag!

Emma och jag känner egentligen inte varandra och har bara setts vid två tillfällen - ändå tycker jag så mycket om henne. Hon är en sån där person...som man bara tycker om och vill ha i sitt liv. Vi "klickade" bara och det känns ibland som att vi känt varandra i evigheter. Fantastiskt att en del människor bara har en väntande plats i ens hjärta!

Jag funderade lite på vad jag skulle skriva om här inne. När jag kikade runt blev det ganska enkelt. LISTAN!! Jag är ju en genuin "listhatare", haha. Men ibland så kan jag inte låta bli att fylla i de där jäkla listorna jag får mailade till mig...så här kommer Emmas lista - Meekattstyle:

1. Min idrottsbakgrund - Igår GICK jag till Maxi för att köpa chips!
2. I mina öron när jag tränar - "Jag dör, jag dör, jag dör" (från min mun)
3. Ett fint idrottsminne - 2 påsar OLW för 30 kronor på Maxi igår - det var fint det!
4. I min träningsväska - Ett par oanvända skor, en för liten tränings-bh och 100 gram Geisha.
5. Favoritmuskel - Hahahaha!? Ja, ringmuskeln uppskattar jag ju...att den funkar som den ska!?
6. Mål med träningen - ÖVERLEV för fan Malin!
7. Favoritövning - Bakifrån!
8. Favoritmat - Mat? Behöver man det när man har Geisha?
9. Mina inspirationskällor - Ronald Mc Donald...Fazer...Marabou?
10. Då mår jag som bäst - När jag bestämmer mig för att "NU ska jag åka och träna." Känslan går över snabbt.
11. Favoritkonditionsträning - Fortfarande bakifrån!
12. Favoritidrott - Men det var ju ett jäkla tjat...ska jag lägga upp en bild?
13. Mitt bästa kosttips - Varannan vatten? Varannan Choklad...
14. Favoritmellis - Barnens gömda lördagsgodis!
15. Då tränar jag allra helst - På skottdagen?
16. Favoritlivsmedel - Do I need to say?
17. Mitt motto - För sån é jag!
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna... 200 gram Geisha istället för 100!
19. Hälsa för mig - Hej? (haha)
20. Det här åt jag idag - K Special med mjölk, Avokado med räkor, Fläskfilé och bakad potatis, chips och choklad....och typ 10 clementiner som ungarna envisas med att skala hela tiden.
21. Därför tränar jag - Går jag inte till Maxi får jag inga chips?
22. Min favoritfrukost - Det finns inte. Jag har småbarn - det är alltid kaos, haha.
23. Detta skulle jag vilja utöva - Ohlala?! Läser min man här?!
24. Favoritidrottare - Ja...min man då. Freddy - best in test!
26. Så sover jag - Längst ute på kanten av det som en gång var min säng - med huvudet på sängbordet. Bakom mig ligger hela familjen och snarkar.
27. Detta klara jag mig inte utan - Geisha och min iphone!! Eller ja... jag skulle kanske säga barnen? Eller kärlek?
28. Där tränar jag helst - Hm...sängen är ganska praktisk...om det inte ligger en massa ungar där.
29. Detta tränar jag allra helst i - Naken iklädd endast mina semlevolanger - för sån é jag!
30. Glöm inte att… Påminna Emma varje dag om att hon är fantastisk!

over and out.

//Meekatt...

Kära bloggläsare!

Jag som skriver här idag kallas för Cecce och skriver i vanliga fall ceccesblogg. Hos mig
hittar ni ofta recept på kakor och bakverk eftersom jag älskar att baka, men även tankar
och episoder ur livet som fyrabarnsmor och lärare.

 

Emma alltså. Önskar ofta jag hade hälften av hennes kämparglöd och målinriktning. Jag
har haft förmånen att lära känna och träffa henne några gånger och jag kan berätta att hon
inte bara är duktig på att träna utan också en underbar person med ett stort varmt hjärta.
En människa som jag gillar mer och mer för varje gång vi träffas. Därför känns det extra
roligt att jag får möjligheten att skriva här i hennes blogg.
Visste ni förresten att Emma är en hejare på att göra cupcakes? Så är det! Bilderna nedan
vittnar om saken och är tagna från ett kafferep jag var med och ordnade i somras.

 

Förutom att baka kakor och ordna kafferep har jag insett vikten av träning och motion för
att må bra. Både i kropp och själ. Med åren har jag lärt mig uppskatta löpturerna längs
havet och små pass på det lilla gym som bostadsrättsföreningen där jag bor tillhandahåller
Svårigheten att få en stressad tillvaro att räcka till och en sjuårings krav på omvårdnad gör
att träningen i perioder går på sparlåga. Men med lite vilja och fantasi klarar man mer än
vad man tror och huvudsaken är att man rör sig oavsett.

I skrivande stund är förberedelserna inför julen i full gång. Idag har jag bakat lussebullar
inför luciafirandet på jobb. Bakade även en variant på de traditionella lussekatterna genom
att trilla runda bullar av lussedegen, pensla dem med sirap och lite vatten direkt då de
kommit ur ugnen och slutligen doppa dem i strösocker och kanel. Supergott!!
I helgen ska jag baka pepparkakshus med barnen och göra årets första kola i olika
smaker. Gissa om jag älskar tiden kring jul då jag hämningslöst får gå loss i köket bland
allt det söta!!

Så. Till sist vill jag önska er alla en fortsatt mysig advent och en riktigt god jul!
Sköt om er!

Kram Cecce

En kväll, för några månader sen, blev jag tillfrågad om jag ville skriva ett gästinlägg i denna blogg och utan att tveka tackade jag ja. Det tog cirka två minuter och sen insåg jag vad jag precis hade tackat ja till, ungefär i samma stund kom skrivkrampen. Efter några (en stark underdrift) timmars tänkande och x antal djupa andetag senare säger jag tack till Emma för förtroendet och här kommer resultatet.

 

I 12 år har jag jobbat med människor som lever på Sveriges bakgård. De som ”lever på mina skattepengar”. De som är delar av anledningen till att vi tar taxi hem från krogen en fredagsnatt istället för att gå tre kvarter. De som inte blivit sedda, lyssnade på eller bekräftade som barn. De som har tagit droger sen du och jag gick i första klass. De som, i stort sett, alla har en åsikt om och framför allt en åsikt i hur de tas om hand efter de har begått ett brott. Åsikter som kommer från människor som aldrig har varit berövade sin frihet. Åsikter som kommer från människor som har haft bättre förutsättningar från första början. Jag jobbar som kriminalvårdare på ett av Malmös fängelser.

Alla som lever i Sverige idag, eller i alla fall de i åldrarna 15-90, har åsikter om hur Sverige ska ta hand om kriminella. Lås in dem på vatten och bröd, lås in dom och släng nyckeln, de får bättre mat än de som går i skolan, de ska få samma behandling som våra gamla och så kan våra gamla få duscha varje dag, äta tre mål mat om dagen och komma ut en timme varje dag. Detta är bara några kommentarer som jag har fått höra genom åren. Jag säger så här, vänd på det och ta det till sig själv. Om det handlar om din pappa, bror, kusin, mamma, faster eller partner hur skulle du vilja att de blev behandlade? Förmodligen vill du inte att vi kastar nyckeln, eller att de inte får någon mat.

 

Nu handlar det förvisso om kriminella och jag är inte heller för snällare straff, men det som händer med en person som är inlåst räcker ganska långt. Att vara berövad sin frihet gör mer med en människa än vad någon som inte varit där kan ana.

 

Man kan inte jämföra Kriminalvården med Äldreomsorgen. Äldreomsorgen är urusel, men tro mig ni vill inte att era gamla ska vara inlåsta, att sitta i fängelse är inte det minsta glamouröst. Det är klart att det är bättre att sitta i fängelse i Sverige än i t ex Portugal, men det beror ju på att länderna har olika förutsättningar från första början. Många gånger har jag inte orkat ta diskussionerna, men nu har jag börjat tröttna på alla floskler och saker sagda i okunskap och vill få folk att tänka till innan de pratar, i vad det än gäller. Vi har tillgång till internet och datorer och kan med lätthet hitta information och instruktioner till hur man tillverkar en bomb. Med tanke på det, så tycker jag att det är var och ens skyldighet att tänka och ta reda på viss fakta innan man pratar i saker som man inte vet något om. Självklart ska man ha en åsikt, för diskussioner är viktiga. Det är i sådana man kan komma fram till förändringar till det bättre.

 

Jag får ofta frågan hur jag kan jobba med alla slags kriminella utan bli förbannad och vilja straffa dem på nytt och för mig så handlar det alltid om att behandla människor med respekt oavsett var i samhället man befinner sig. De har dessutom blivit dömda av Tingsrätt eller Hovrätt, så jag behöver inte döma dem på nytt. Sen är det som så att så länge ingen beter sig illa gentemot mig så har jag ingen anledning att bete mig illa mot någon dem. Som du själv vill bli behandlad behandlar du andra, är det jag lever efter och det gäller oavsett om jag befinner mig innanför stängslet eller utanför. Det kallas social kompetens och sunt förnuft. Ibland upplever jag att klienterna har mer av den varan än de som anser sig vara goda samhällsmedborgare. Om inget annat så kan jag, när jag läser om klientens bakgrund, förstå varför han inte har 100%-ig social kompetens.

Det intressanta är att mitt lilla ”motto” är ett citat från Bibeln, ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt. 7:12, Bibel 2000). Min upplevelse är att det finns en liten klick som hävdar att de är djupt troende, men som ”gömmer sig” bakom Gud. Det är okej att bete sig tanklöst och handla med stundens ingivelse, även om man sårar människor längs vägen. Gud är en förlåtande Gud och finns ju där även för de man har sårat. I min värld borde det vara enklare att vara reko och ärlig om man är troende. Du har ”hittat hem”, funnit ett inre lugn och med det i bagaget så borde det vara lätt att leva efter

 

Matt. 7:12.

 

Det jag vill ha sagt är att oavsett vilken tro man har så har vi en skyldighet att visa varandra respekt, för vem är jag att spela Gud och sätta mig till doms över andra?

 

Låt egot stå åt sidan och tänk med hjärnan och hjärtat. Som du själv vill bli behandlad behandlar du andra fungerar i alla lägen. Det är tillåtet att snubbla, för vi är bara människor och av erfarenheter blir man vis!

 

När ett barn föds är det tomt. Föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och andra människor och händelser i livet fyller barnet med olika saker som är nödvändiga för att kunna leva ett normalt liv, men det finns ju några som inte har haft den förmånen att få ha ärliga, kärleksfulla och visa människor omkring sig. Vissa klarar sig i alla fall, andra blir invånare på Sveriges ”bakgård” och så småningom kommer de och ”besöker” min arbetsplats. Dessa personer klandrar jag inte. De har inte kunskapen, men om du är en kompetent person med bra förutsättningar, då finns det inga ursäkter.

 

/Maria

Visst har du om och om igen tänkt att du inte kan? Du har ifrågasatt dina drömmar och
önskningar? För vem är egentligen du, att tro du kan mer än alla andra? Jag skulle vilja…eller
när jag blir gammal...när jag får råd...mera tid… då ska jag!

Vi lever i en tro att vi har all tid i världen, när tid egentligen är det dyrbaraste vi har. Vi vågar
inte, tycker inte vi är bra nog, eller så inbillar vi oss att vi inte har förmågan och redskapen
att ta oss dit vi vill. Vi hittar tusentals ursäkter till att slippa kliva ur vår trygghetszon när det
egentligen är just det vi ska göra för att växa som människor!

En kär vän sa ofta: Det ska jag göra när jag blir pensionär. När hon talade om sina drömmar,
kunde inte en enda sommaräng full med de vackraste blommor mäta sig med hennes lyster.
Varför vänta, frågade jag? Hon brukade då skruva lite på sig och hade ingen riktigt bra
förklaring, mer än tusentals ursäkter att skjuta upp sina önskningar. Så föll det sig, i flera år.

Jag funderade ofta på varför man gör så mot sig själv? För det finns inget som gör så ont, som
när det vi innerligt drömde om, försvinner ur sikte.

Idag har hon varit pensionär i över 2 år. Hon gör inget av det hon önskade, för livet slog
tragiskt om. Blomsterängen vissnade och kraften att få liv i den igen, försvann.

Så min fråga till Dig lyder: Vågar du vänta på att ta tag i livet? På att rätt tillfälle (som
egentligen aldrig blir rätt tillfälle) ska dyka upp? Eller vågar du istället möta din rädsla, din
bekvämlighet och ditt liv, innan tiden är ute?

För tänk, om du lyckas med dina innersta drömmar?

 

 

 

Här sitter jag nu , inte alls bitter, utan bara lite nedkyld av det fantastiska snövädret som dragit in över Sverige, och inte ett dugg avundsjuk på min älskade vän med man som är utomlands.

Jag kommer ihåg första gången jag träffade Emma. Det var på gymnasiet första veckan. Jag
satt i entren med en annan tjej och så kom Emma med en annan kompis och satte sig bredvid
oss. Kommer ihåg att vi tittade på våra namnbrickor och försökte komma ihåg vad vi hette. Vi
började umgås i skolan vi 5 tjejer. Men en av tjejerna kom inte riktigt överens med Emma lite
och därför blev hon väl lite utanför. Men hon som inte kom överens med Emma kom väl snart
lite utanför våran grupp i alla fall från min sida eftersom jag aldrig riktigt känt att jag hörde
ihop med henne. Sen hatar jag när man fryser ut någon bara sådär…

I början får jag erkänna att det inte alltid var så lätt att umgås med Emma, vi var så pass
lika att vi kunde ryka ihop väldigt lätt. Båda var envisa. Minns inte vilket år det var men en
sommarkväll så rök vi ihop rätt rejält jag, Emma och en kompis till. Vi drog hem mitt i natten
från att vi skulle sova över hos Emma. Den dagen bröt vi upp som vänner. Jag kände att jag
inte ville vara hennes vän pga lite olika saker, tänker inte nämna det här.

Det gick väl nån månad eller så utan att vi riktigt hörde av varandra… Men vi började så
småningom att mejla lite till varandra och prata ut verkligen och vi var beredda båda två att
försöka ändra på oss till de bättre.

Jag kan säga att även om den kvällen var hemsk och allt som hände så var det ändå någonting
bra utav det! Det gjorde oss starkare som vänner och vi kom varandra ännu närmare! Även
om vi ibland kan ryka ihop och skulle säkert ta dö på varandra om vi umgicks varje dag. Men
jag skulle aldrig klara mig utan min Emma! Hon finns där för mig när jag behöver henne!
Hon förstår och stöttar mig alltid! Vet inte hur mitt liv hade varit utan henne! Men skulle
aldrig kunna tänka mig ett liv utan henne och Markus såklart. Han har också kommit in i
mitt liv och finns där för mig. Även om vi inte pratar så ofta så vet jag att vi finns där för
varandra. Jag undrar bara hur han orkar stå ut med mig och Emma när vi håller på och med
våra galenskaper och allt skratt! Hehe

Hennes mamma måste jag skriva om också! Hon är en underbar person även om jag tyckte
att hon verkade väldigt konstig första gången jag träffade henne! Hon hälsade knappt på mig
och pratade ingenting med mig. Men hon är en sån underbar person att hon är som en extra
mamma för mig. Jag kan prata med henne om det mesta och hon bryr sig om mig precis som
att jag vore hennes dotter!

Vill bara tacka för att jag fått lära känna dig och att det är en ära att få ha dig som en vän!
Jag hoppas vi kommer få vara vänner livet ut och att en dag i framtiden kanske även få bo
närmare varandra igen! <3 Vi har känt varandra i 12 år och fler ska det bli! Tack för att
du finns där och jag älskar dig av hela mitt hjärta! Du är en stark person och jag vet att du
kommer klara allt du vill uppnå! Och en vacker dag kommer jag få ett litet syskonbarn som
jag kan få skämma bort!

Älskar dig så min underbara syster!

//Din älskade syster för alltid Katta

 

Hedersuppdrag !

 

Jag har fått den stora äran att gästblogga här hos Emma. När hon frågade mig, blev jag himlans stolt och glad. För Emma har ju en ”riktig” blogg. En blogg som många läser, kommenterar och en blogg som har en sådan stark röd tråd att det går liksom inte annat att älska den. Och att avundas och glädjas med Emma.

 

Jag har följt Emma på hennes blogg ganska länge nu. Jag, är Lôtten. En 40 årig tjej i sina bästa år. Jag har också en blogg, men i helt annan dimension är Emmas. Men precis som Emma är bloggen viktig för mig också.

 

Men tillbaka till hur jag hamnade hos Emma. När jag började läsa massa olika bloggar så hittade jag av en slump in hos henne. Jag fastnade direkt för Emmas sätt att skriva och att ge av sig själv. Att hon alltid ger av sig själv men likaså får tillbaka av sina läsare. Det var en av sakerna som jag fastnade så hårt för. Och att få tips och idéer för träning och livsstil, det var så välkommet hos mig. Jag kämpar också för att få till träning och mat på ett bra kombinerat sätt. Dock kommer jag till korta om jag jämför mig med Emma på den punkten =) Men vi gör ju alla vad vi kan eller hur ?

 

Men av alla dessa goda härliga saker som jag får genom Emma och hennes kamp, känner jag ändå ett starkt missnöje! Ett återkommande problem som jag inte kan få rättat till hur jag än försöker verkar det som. Att få till en träff ! Det är konstigt, Sverige är inte såååå stort och ändå går det inte riktigt som man vill. Vi har verkligen försökt att få till det, och hur fränt vore inte det ? Men jag är mycket upptagen med familjen och har ibland svårt att ge mig iväg och Emma har såklart sitt. Men skam den som ger sig ! Det kommer ju snart en sommar !!

 

Det är en häftig känsla ! Att man genom att läsa hos varandra, att följa varandra genom varandras träning på Funbeat, att finnas på varandras Facebook-sida, känna det som om man verkligen känner varandra. Inte bara som ett ansikte utan att känna att personen faktiskt finns där. Att om man får till en träff, verkligen skulle ha massa roligt att göra och prata om.

 

Men så länge – tills det löser sig , så finns Emma alltid där. Där nere, och jag finns här, mittemellan. Och så kommer det fortsätta vara ! Det kan ju inget ändra på. Vi har ju all tid i världen eller hur ?

 

Och om ni vill ”hälsa på ” hos mig – Välkommen till www.lottensplace.blogg.se

 

Snart åker jag på semester, under tiden har jag handplockat ett gäng blandade bloggare som ska gästskriva här hos mig. Det är verkligen blandad kompott och det är så roligt, hoppas ni ska gilla dem alla och var lika duktiga på att kommentera deras inlägg som ni är till mig =) Gör mig stolt! hihi Kommer upp ett nytt blogginlägg varje dag närmsta tiden =)

 

Så ni har en ordentlig bloggkavalkad framför er medans jag ligger i solen, badar samt äter och dricker gott =)