Vilka fina nära och kära jag har, det har jag insett under denna resan jag gjort som började i juni och som snart är slut. Jag har gjort det mesta arbetet själv men ni har stöttat mig, vissa förväntade jag mig stöd från men vissa har visat stöd utan förvarning och det betyder så mycket att det kommer utan att man behöver be om det. Jag har svårt att be om hjälp så det är så skönt att vissa vill finnas där och ser det även när jag inte vågar erkänna det för mig själv.  
Jag har kommit så oerhört långt på min väg mot bra självkänsla, bra självförtroende, god hälsa och sunda tankar kring mat och träning.

Efter bara 3 ggr på KBT så kom slaget jag inte alls var beredd på, att jag har en ätstörning, ett sockerberoende och en depression. Det var en svår insikt att hantera, men jag har förlikat mig med tanken och det är inte så hemskt och pinsamt som jag ville tro. Varför ska jag skämmas? Jag vill må bra och det får jag göra, jag får bry mig om mig själv. Att gå i KBT har varit skitjobbigt, man har varit tvungen att klä av sig naken inför sig själv själsligt och verkligen granska alla rädslor/hinder och sin dåliga självbild. Men samtidigt var KBT det bästa jag kunde göra vid denna tidpunkten i livet. Min psykolog ger mig inga svar, hon hjälper mig att hitta dem själv och hon har blivit en liten ängel som finns på min axel som en vägvisare. Den oberoende vägvisare jag behövde! Ingen kan göra denna resan åt mig, jag måste göra den själv och hitta styrkan inom mig som jag vet att jag har. Ska bara hitta den!

Den viktigaste personen i mitt liv är jag själv, för att kunna bry mig om andra och älska andra så måste jag ta hand om mig själv i första hand.

Jag har lärt mig att vara lyhörd på kroppens signaler, jag kan inte ha lika många bollar i luften som tidigare och jag värderar vila högre än jag gjorde tidigare. Jag kommer sakta tillbaka till min träning och vill träna som jag gjorde förr, fem ggr i veckan men det orkar inte min kropp riktigt än. Jag vill massa saker och jag kan för första gången på länge ta initiativ och vilja göra saker och ting. Jag vågar glädjas åt saker som händer för jag vet att jag är starkare nu än jag var för bara 3 månader sedan.

Trodde aldrig jag skulle hitta inspiration, glädje, motivation och hopp igen, men jag vågar erkänna att det finns där igen. Jag är glad, jag är lycklig och jag vill leva mitt liv i nuet.