Jag gör det. Jag tror att alla gör det. I alla fall någon gång. Funderar på hur vi ser ut. Jag bedömer min kropp, mitt utseende och drömmer om hur jag egentligen skulle vilja ha det. Jag tänker alla de där tankarna om att NU. Nu ska det ske. Jag försöker peppa mig själva till att tänka rätt vad gäller mat och träning. Jag läser bloggar för att inspireras och förundras över de som lyckas, gläds för deras skull.

Alla kommer vi någon gång under resans gång till den där punkten. När allt känns så tungt. Det är motigt att ta på träningskläderna, motigt att ens tänka träning. När allt känns grått. När tanken om meningslöshet infiltrerar den så flitiga personligheten. Det är enklare att ta den breda vägen. Alla har vi våra skuggor, alla har vi våra problem som lurar. När vi står där; på eggen. Det är då de visar sig. Skuggorna. När vi är ömtåliga, ensamma och trötta. När vi helst av allt bara vill gå och köpa en stor chokladkaka i mataffären och krypa upp i soffan och gömma sig för omvärlden. Jag stod på den eggen, kring midsommar. Jag grät i 4 dagar. Jag ville bara ge upp. Vågen hade inte rört sig på månader, åt rätt håll. Snarare åt andra hållet. Ett destruktivt förhållande, som inte var ett förhållande. Ja, vad var det egentligen? År av mörka skuggor som verkligen jagade mig. De tornade upp sig och jag visste att jag var tvungen att göra ett val.

 

2½ månad har gått. Nog har jag valt. Terapi. Dietist och många timmars samtal med goda vänner. Och jag skriver. Jag kommer klara mig bra. Det gör ni också. Det går inte alltid spikrakt i den riktningen ni har tänkt. Ta pausen när den behövs. Luta er mot vänner, någon bekant eller en avlägsen bloggerska. Alla har vi våra skuggor, som gäckar och som en gång i livet behöver övervinnas. Alla har vi svagheter. Försök att se förbi dem. Försök hitta humorn i vardagen och ha inte för bråttom. Och sist, var snäll mot dig själv!

Jag är tillbaks på fötter. Jag har hittat min humor och kan tokskratta åt att jag flåsandes joggar bredvid en häst i ett ridhus för att min dotter, 6 år, vill gå på ridskola. Jag har inte konditionen men jag springer på vilja. Svetten rinner och jag är illröd i ansiktet. Den enda av alla föräldrar som är överviktig. Den enda av föräldrarna som får slita lite. Som svettas! Men kanske den enda förälder som är snäll mot sig själv. Varje dag.

 

//Anna