Fick en intressant fråga idag av en vän ang öppen eller anonym blogg. Det fick mig att börja tänka kring mitt eget val, hade ju anonym blogg de första åren och sedan i samband med en tidningsartikel så blev den öppen.

 

När den blev icke anonym så hände det något i mitt skrivande, det tror jag ni som följt mig länge märkt. Jag skrev inte längre från hjärtat, inläggen blev färre och inte alls så personliga. I takt med att jag fick veta vilka som läste min blogg så kände jag att jag inte kunde vara mig själv i samma utsträckning. Detta var inget aktivt val utan detta skedde utan mitt medvetande inkopplat. Det är sådant jag insett i efterhand när jag funderat kring varför jag väljer att inte skriva lika ofta. Jag förstod ju att folk som känner mig utanför cybervärlden skulle läsa min blogg och tycka till men att det skulle göras så gränslöst och utan respekt var jag inte alls beredd på. Det var ungefär då jag kände att jag inte ville skriva blogg längre, eller jag jag ville men jag orkade inte med att även prata om det senare. 

Ni som känner mig och har följt mig länge vet att detta har varit min ventilationskanal och min terapi på min otroliga resa. Men jag kände inte längre att jag skrev för mig själv för jag vågade inte vara mig själv till 100% pga kommentarerna som kom. Jag skriver ofta för att få ur mig saker och sen är det bra med det. 

 

Varför jag från början valde att vara anonym är av den enkla anledningen att jag inte vågade vara öppen med mina problem med bla vikt och barnlöshet. Det var för mig otroligt skamligt och det är de fortfarande til viss del men jag har genom psykolog och kloka vänner kommit långt med mina skamkänslor kring främst vikten. Barnlösheten är inget jag skäms över längre, så otroligt befriande att inte behöva ljuga när någon frågar om jag har barn eller när jag ska skaffa barn.

 

Tack A för att du väckte min skrivarlust när bloggen är igång igen ♥